Thirty Seconds To Mars får hela Annexet att skaka

Sofia Bergström

helskärm

KONSERT En entusiastisk publik möter en excentrisk Jared Leto när albumaktuella Thirty Seconds To Mars gästar Stockholm.

Thirty Seconds To Mars
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: 3200 (slutsålt). Längd: 1 timme och 45 minuter. Bäst: ”The kill (bury me)”, ”Walk on water” och bandets starka tolkning av Rihannas ”Stay”. Sämst: Inte ens publikens engagemang räddar urtrista och lökiga ”City of angels”.

Jared Leto, musiker tillika Oscarsbelönad skådespelare, gör aldrig något halvdant.

Som skådespelare är Leto (ö)känd för att leva och andas sina filmkaraktärer före och under inspelning.

Exempelvis levde han på gatan i två veckor för att få full förståelse för den hemlöse karaktären han skulle spela i dramat ”Requiem for a dream”.

Och hans skådespelarkollegor i superhjältefilmen ”Suicide squad” sägs ha fått leveranser av bland annat råttor, ett avhugget vildsvinshuvud och använda kondomer mellan tagningarna när Leto levde rövare som sin rollfigur ”Jokern”.

Även på scenen, som sångare och frontman i rockakten Thirty Seconds To Mars, är Leto ambitiös, passionerad och excentrisk.

Så också i Stockholm där han möts av en lika energisk och övertänd publik, som inte visar minsta lilla tillstymmelse till söndagströtthet.

Efter ett mäktigt intro i form av instrumentala ”Monolith" från senaste plattan ”America”, då brorsan Shannon Letos rytmiska trumspel pulserar genom det dansande publikhavet, äntrar sångaren scenen till soundtracket av öronbedövande skrik. Iförd en mönstrad kaftan, röda sweatpants och cape som, i kombination med hans rikligt skäggbeklädda ansikte, för tankarna till 70-talets John Lennon.

Som scenunderhållare är Leto konceptet ”valuta för pengarna” personifierat.

Hans energi dalar aldrig under konsertens gång och han har dessutom den beundransvärda förmågan att engagera, och interagera med, ett helt publikhav. Vilket är särskilt märkbart under allsångsvänliga låtar som ”This is war”, ”The kill (bury me)” och ”Hurricane”.

Men när man skalar bort publikfriandet är Thirty Seconds To Mars inget annat än generisk poprock med hyfsad sång och mediokra låtar om brustna hjärtan, spruckna relationer och personliga konflikter. Låtar som ofta följer samma bekväma låtmall samt känns på gränsen till själlösa och ihåliga.

Inte ens under framförandet av ”Rescue me”, som är tillägnat avlidne Avicii, lyckas akten förmedla något som kan liknas vid starka känslor. Det trots att låttexten ramar in den svenske houseartistens tragiska öde och uttalade problem med psykisk ohälsa med skrämmande precision:

”Whatever you do, don't ever play my game/Too many years being the king of pain (…) Rescue me from the demons in my mind.”

Således blir konserten inte en överväldigande musikalisk upplevelse. Möjligtvis med undantag från pampiga ”Walk on water” och bandets nakna tolkning av Rihannas ”Stay”.

Men i livesammanhang kommer Kalifornien-trion, som i år firar 20 år som band, oerhört långt med Jared Letos stjärnstatus, pondus och karisma.

”You will miss me when I’m gone” lyder en textrad i stämningsfulla ”Rider”, som framförs när konserten närmar sig sitt slut.

Annexets publik kommer garanterat att sakna närvaron av Hollywoodstjärnan efter i kväll.