Metallica har hittat hem

Mattias Kling

"Death magnetic" är old school, men på ett nytt sätt

Death magnetic (metal)

Ordern var klar och omöjlig att missförstå.

Demonproducenten Rick Rubin pekade med hela handen och lämnade få öppningar för protester eller invändningar.

Metallica måste tillbaka till en känsla av tidigt 1980-tal. Återfå den hunger som en gång skickade gruppen från klubbar i San Fransisco till arenor världen över. Ännu en gång spela som om den inte redan hade sålt skivor nog för flera karriärer om.

Svältkuren har också gett en förbluffande verkan, då uppmaningen tänt en glöd som enbart bitvis varit närvarande på den här sidan 1991. ”Death magnetic” är old school, men på ett nytt sätt.

På så vis är albumet också det thrashgiganterna verkligen behövde göra. Kanske inte så mycket för sig själva, utan mer för fansens skull. De där som stått och skrikit fram set som under senare turnéer blivit mer och mer rotade i det förgångna. De som gått upp i brygga när nyheten började sprida sig om att gruppen förra året börjat spela den gigantiska titelpjäsen från ”?And justice for all” i sin helhet. De som började gråta glädjetårar när ”Master of puppets” framfördes kronologiskt från ”Battery” till ”Damage, Inc.”. De som placerat ensemblens 80-talsrepertoar på ett altare och dyrkar dess varje ton.

Det är dem kvartettens nionde studioskiva vänder sig till. Och det är dessa som kommer att finna störst behållning i de extensiva kompositionerna.

Faktum är att vart och vartannat spår är späckat med referenser till gruppens kreativt mest fruktbringande år. Redan i öppnande ”That was just your life” nickas det vänligt åt ”Blackened” i versen, ”The end of the line” ger ”Master of puppets” samma bemötande och stöper den i en ”St. Anger”-skrovlig form medan tempohöjningen i ”The day that never comes” har ”One” intatuerad i pannan. Och så fortsätter det. Från ”All nightmare long” till ”The unforgiven III”. Igenom tiominutersinstrumentalen ”Suicide & redemption” fram till den smattrande finalen ”My apocalypse”.

Det kan kallas ängsligt och bakåtsträvande. Men det var precis den resan Metallica behövde göra för att hitta hem igen.

Och ordern är därmed verkställd.

Bästa spår: ”All nightmare long”.