Bono påminner om mätt Rod Stewart

Markus Larsson

”Platsar verkligen inte i gruppens Hall Of Fame”

VANCOUVER. Kväll två och U2 möblerar om en smula i låtlistan. 
Men det hjälper inte. 
Bandet verkar för tillfället inte brinna för uppgiften. 

Hur var det nu?

När turnén "Innocence + experience" såldes in var villkoret att U2 skulle leverera minst två vitt skilda liveupplevelser per stad.

Sedan ändrade de sig, delade upp konserten i två delar där den andra åtminstone skulle bereda plats för större spontanitet och överraskningar.

I så fall är showen fortfarande under konstruktion.

Glödande hyllning

Visst byter de ut några låtar. Visst är det roligare för öronen att få höra "Angel of Harlem" i stället för "The sweetest thing". Visst gör "One" en bejublad comeback i setet. Och visst ryker det ordentligt om den glödande hyllningen till BB King i "When love comes to town".

Men det ger ändå inte konserten mer syre och liv.

Blir som en dagbok

Ett problem är att senaste skivan "Songs of innocence" får så generöst med benutrymme. Live blir musiken som en dagbok i ljud och bild om medlemmarnas barndom och uppväxt.

Ambtionen att berätta om var U2 kommer ifrån och vad de lyssnade på när de startade bandet är älskvärd och sympatisk och, vad gäller själva scenografin, tekniskt imponerande. Men musiken platsar verkligen inte i gruppens Hall Of Fame bredvid, förslagsvis, "Achtung baby!" och "The Joshua tree".

Håret – granne med Roddan

Vem orkar se och höra "Innocence"-låtarna två kvällar i rad? Eller som det blir i Stockholm till hösten – fyra?

Dessutom borde någon springa in och väcka Bono i några nummer. Ibland påminner han om en mätt och belåten Rod Stewart som glider runt med ena handen i byxfickan och river av en standardlåt. Det blonderade hårets nyans bor åtminstone granne med Stewarts kalufs.

U2 har mängder av klassiker som kan återställa vätskebalansen.

Är bara början

Vi får höra många av dem:

"Bad", "With or without you", "Sunday bloody sunday", "Where the streets have no name", "Beautiful day"...

Men nästan allihop har presenterats i avsevärt mer laddade och gnistrande och dramatiska versioner förut.

Mycket hinner säkert hända innan U2 når Sverige i september. Premiärspelningarna i Vancouver är bara början.

Men just nu känns recensionen av torsdagens konsert i bandets husorgan, det amerikanska magasinet The Rolling Stone, nästan lögnaktig. Ser inte recensenten att kejsaren börjar tappa sina kläder?

Han skrev bland annat att U2 förnyar och omdefinierar vår syn på arenarock.

Hä hä och hepp hepp.

Hade texten handlat om turnén "Zoo tv" eller "360°" skulle jag ha hållit med.

Men detta?

Vad U2 egentligen vill med "Innocence + experience" är i dagsläget oklart.

Men om de vill verkligen vill ta arenarock till nästa nivå räcker det inte med att ställa sig inuti en gul bildskärm och vicka på knäna.

Låtlistan

The miracle (of Joey Ramone)
Kärleken till Ramones är uppenbar. Men irländarnas låt gör inte riktigt minnet av den store Joey rättvisa. 

Vertigo 
Gårdagens version av betongblocket var torsdag. Den här är mer after work på fredag. 

California (there is no end to love) 
Trött rock. 

I will follow
Försökte The Edge just göra en duck walk av samma modell som Chuck Berry? Riffet hamrar in spik i öronen. 

"Iris (hold me close)"
Emotionell version där Bono förklarar att han blev artist för att försöka fylla hålet som hans mamma lämnade efter sig när hon dog. 

Cedarwood road
Bono promenerar på en animerad version av sin barndoms gata inuti bildskärmen. Vrålsnygg effekt, fattig låt. 

"Song for someone"
Ännu en låt där texten känns hämtad från Bonos dagböcker. Men den storslagna musiken ekar tomt. 

"Sunday bloody sunday"
Eller som låten borde heta i år: "Fyra män står på en ramp". Lam, akustisk tappning. 

"Raised by wolves"
Borde inte en låt om bilbomber vara mer laddad? 

Until the end of the world 
Såna här låtar skriver de tyvärr inte längre. The Edges gitarr får bandets Berlin-period att brinna. 
(Paus med bildspel där några av bandets influenser visas, däribland David Bowie och Devo.)

Invisible
U2 rockar inuti en gul LED-skärm. Det var allt även i kväll. 

Even better than the real thing
Grungekladdig version. Gruppen väljer inte direkt sina bästa låtar från "Achtung baby!". 

Mysterious ways
Bono dansar med en dude i turban. Som sagt: de väljer inte pärlorna från "Achtung baby!". Den här är lika funky som en brödrost. 

Angel of Harlem
Mycket bättre. Synd bara att Bono framför den som en axelryckning.

When love comes to town
U2 och publiken gör en dånande hyllning till BB King, som sjöng på originalversionen på "Rattle and hum". 

Every breaking wave
Precis som i förra numret sjunger Bono äntligen som om han menar vartenda ord. 

Bullet the blue sky 
The Edge har en gitarr. Det låter som 200. 

Pride (in the name of love) 
Inte riktigt som samma inlevelse som i konsertfilmen "Rattle and hum". Men det var å andra sidan ett tag sedan den spelades in...

Beautiful day
Refrängen är en lyftkran. Konserten svävar genast lite högre upp i luften. 

With or without you
Har hört och sett hetare versioner av balladen förr. 
EXTRANUMMER

Miracle drug
Som Coldplay, fast kraftfullare såklart. Underligt låtval som första extranummer.

Bad
Låten som en gång gjorde U2 till ett världsnamn efter en lång och berömd version på galan Live Aid.

Mother and child reunion/Where the streets have no name
Paul Simon-covern smälter in perfekt i arenarockens oöverträffade nationalsång. 

One
Äntligen.