Smashing Pumpkins är melankolins mästare – på gott och ont

Sofia Bergström

KONSERT The Smashing Pumpkins tungsinta rock kan fortfarande plåstra om själsliga sår.

Men live är den återförenade gruppens lågmälda framtoning bitvis sövande.

The Smashing Pumpkins
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Publik: 12 000. Längd: 1 timme och 40 minuter. Bäst: ”Solara”, ”Ava adore”, ”Bullet with butterfly wings” och ”Superchrist”. Sämst: Den sega starten samt Rolling Stones-covern ”Street figthing man” som jag definitivt kan leva utan.

The Smashing Pumpkins har en historik av kassa konserter i Sverige.

Efter en spelning i Stockholm i början av 90-talet sa Billy Corgan till sin manager att han aldrig ville spela här igen. Den pluttiga publikens kalla attityd, korslagda armar och klena applåder gjorde den amerikanska gitarristen, sångaren och låtskrivaren mäkta besviken.

Men någonstans längs vägen ändrade Corgan åsikt.

Det alternativa rockbandet, som förra året firade 30 år som band, har spelat i Sverige ett dussintal gånger sedan dess.

Senast 2013 på Cirkus i Stockholm. Även då fick den dåliga biljettförsäljningen och kassa atmosfären frontmannen att tvivla på om bandet någonsin skulle återvända till svensk mark.

Åter igen visade det sig vara ett tomt hot.

Corgan, som med största sannolikhet betraktar glaset som halvtomt, kan omöjligen känna sig missnöjd med utfallet på Gröna Lund. Det är fullpackat och i stort sett samtliga låtar välkomnas med lyckliga jubel och varma applåder. När frontmannen lägger handen på hjärtat under publikens kollektiva nynnande till ”Eye” verkar kärleken onekligen ömsesidig.

I kväll bevittnar den taggade publiken något så unikt som en näst intill komplett originallineup.

Förra året hittade Corgan tillbaka till originalmedlemmarna Jimmy Chamberlin och James Iha. Vad som började som förutsättningslöst jammande inför ett singelsläpp förvandlades till en regelrätt återförening och det revanschlystna fullängdsalbumet ”Shiny and oh so bright, vol 1 LP: No past. No future. No sun.”.

För det mesta verkar musikerna trivas i varandras nyfunna sällskap.

Men under spelningens första halva går bandet på sparlåga. Lågmäldheten i ”Today” och sömnpillret ”Knights of Malta” känns både kvävande och sövande.

Men lagom till gothrökaren ”Ava adore” verkar bandet komma in i någon sorts andra andning.

Under efterföljande ”Bullet with butterfly wings” påminns jag om den melankoliska rockaktens starka förmåga att plåstra om själsliga sår, och när blytunga ”Superchrist” senare strömmar ut ur högtalarna känns det som hela nöjesparken skakar.

När konserten rundas av med extranumret ”Siva” skäms nog Corgan för att han tidigare har hyst agg mot den svenska publiken.

Inte minst eftersom han tidigare under kvällen erkände att ett purfärskt DNA-test visade att han har 1,8 procent skandinaviskt ursprung.