Ett rätt lyckat misslyckande

Mattias Kling

Guns N' Roses brister i låtstringensen

Chinese democracy (rock)

Om själva förväntningarna varit ett kacklande fjäderfä kan de redan nästa torsdag presenteras väl plockade på ett fat med tranbärssås, sötpotatis och en massa fyllning upptryckt dit ljuset sällan når.

Ingen platta har i år likt den här redan på förhand dömts till att naglas fast vid en invektivklottrig vägg medan exekutionsplutonen osäkrar vapnen och bjuder en sista cigarett – av tre mycket simpla skäl.

Kvar från det verkligt klassiska Guns N' Roses finns blott en frontman med en frisyr som kan användas till att sopa ett kafégolv.

”Chinese democracy” har tagit över ett decennium att spela in.

Den har kostat en summa som motsvarar ett mindre afrikanskt lands BNP.

Om ovan anledningar bildar grundförutsättningarna så är comebacken något av ett lyckat misslyckande. Den nukleära laddning som sent 1980-tal gjorde ikondebuten ”Appetite for destruction” till en atombomb av sex, droger och kännbart distad fara har förvisso för länge sedan mattats av samtidigt som ”Use your illusion”-monumentets dragkamp mellan hälsovådlig rännstensrock och storvulna arenatårtor återskapas mest med ett resultat som har slagsida åt det sistnämnda.

Okej för det.

Värre är då att det utdragna studioarbetet verkar ha fått Axl Rose att borra ner sig i detaljerna hellre än att bädda en komfortabel slaf åt helheten.

Guns N' Roses fjärde egentliga fullängdare är nämligen en skiva som låter föredömligt bra. Som svämmar över av körarrangemang, gitarrväggar, syntloopar och stråkupplägg stora nog att synas på Google Earth. Som spänner från frimodiga knogmackor likt ”Scraped” till Broadwaysvullet balladstoff som ”This I love” och ”Madagascar”. Och som när andan helst faller på bokar semester i de elektroniska ljudtrakter där Trent Reznor slagit läger.

Ja, det låter bra. Det är i den ack så viktiga låtstringensen det brister.

Jag hittar egentligen få spår som håller från första ton till sista. I stället går det att plocka partier här och där som skvallrar om den överjävlighet som en gång var. Hårdare gallrade, mer sammansatta och stramare hållna hade dessa med råge alstrat en fantastisk mini-cd – inte en skiva på över 70 minuter.

Avrättningen är därmed uppskjuten i sista stund. Men längtan efter ett fullvärdigt Guns N' Roses-album lever kvar.