Whitesnake bjuder på samma åktur – år efter år

helskärm

De spelar på ett tivoli och påminner om ett. Whitesnake har samma attraktioner, år efter år, och hur roligt man vill ha får man själv ta ett beslut om. Vill man vara kritisk konsument eller för­söka vara glad?

Okej kompromiss

Vill man himla med ögonen och undra varför de aldrig stryker solona? (I nio minuter får Doug Aldrich och Reb Beach turas om att gnida gitarr. Sedan ägnar Tommy Aldridge fyra minuter åt trumslag.) Vill man klaga på att David Coverdales röst inte håller i 90 minuter? Vill man störas av hans juckande sex­trakasserier av sin egen kropp?

Att se bristerna är lika enkelt som att se förbi dem, om man vill.

Coverdales rytande, när de högre tonerna sviker, är en okej kompromiss. Det kan inte kallas jättetråkigt när han tackar publiken genom att hålla handen över hjärtat, följt av en kastande gest, och sedan gör samma rörelse medutgångspunkt från könet.

Ödmjuka epiloger

Nostalgiregnet i ”Give me all your love”, ”Is this love” och ”Fool for your loving”, som spel­as beprövat, verkar vara omöjligt att bli immun mot.

I bergochdalbanan mellan trams och charm gillar jag att de ger plats åt nya ”Forevermore” och ”Best years”, från 2011 och 2008.

De känns som tacksamma, ödmjuka epiloger till Whitesnakes 35-åriga karriär.