Lita på Takida

Här glänser bandet – i en helt egen zon

helskärm

KARLSTAD. De förtjänar sin publik.

Varför känns det extra tydligt nu?

Kanske för att publiken verkar mindre manisk.

Det finns en zon där Takida glänser. En syntig, schvungig metalschlager, driven och distinkt. När de rör sig där är deras framgång lätt att fatta.

I kväll gör de det i andra låten ”Willow and dead”, den bästa från fjolårets ”The burning heart”, och i avslutande ”Evil eye”.

Däremellan visar de det vanliga: att de har gjort sig till konsertproffs.

Kunnigt yrkesfolk i fredagsrock. Svensk hårdrocks kakelsättare: det ser lätt ut, det de gör, men försök själv. Det blir snett.

Det krävs rutin. Inte alla kan göra en så här lagom känslig, lagom hård lagomgrunge och få den att älskas.

För några år sedan möttes Takida alltid, när jag såg dem, av en hysteriskt hängiven, ung publik.

Sakliga och effektiva

I Karlstad 2005 sträckte sig en kö av gymnasister över torget. Nu, liksom de senaste gångerna, har medelåldern varit högre, och stämningen lugnare. Rimligare.

Om det inte är en sned reflektion kan det förhoppningsvis bidra till en mer rättvis position för Takida.

Det hån de har fått utstå är ju inte på grund av musiken; det är på grund av att musiken och succén inte har stått i proportion till varandra.

De förtjänar att betraktas som det alldagliga men ambitiösa, anspråkslösa band det är. Jag har aldrig sett dem missköta sitt jobb. Ett fan kan lita på dem.

Låtarna ges ordnat, rösten är stabil, ljussättningen är snygg.

De gör vad de ska; sakligt, effektivt.