Glädjen har ett styng av vemod
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-05
Salem – Ignore this 
Pop De flesta förknippar nog fortfarande Salem Al Fakir med ett strålande humör, stort rufsigt hår och sprudlande spelglädje. Lite märkligt, eftersom han gjorde allt för att skaka av sig den bilden på förra plattan ”Astronaut”.
Där gjorde både omslag, frisyr, musik och text ett mycket stramare intryck.
”Split my personality” heter ett av de bästa spåren på Salems tredje platta.
Titeln får illustrera den artist som han har blivit. Inte schizofren alltså, men mångbottnad. Precis som alla andra kan han känna både lycka och sorg, vilket också hörs i musiken.
Som joker i Melodifestivalens första delfinal i Örnsköldsvik tog sig Salems ”Keep on walking”, tillsammans med Ola Svenssons ”Unstoppable”, vidare direkt till finalen i Globen. Och visst låg det en Ted Gärdestad-air över Salems bidrag? Pianopop med ett stänk av soul. Glatt med ett styng av vemod.
Fortsätt gå fastän livet knockar dig.
Salem har förstått vikten av det bitterljuva på ”Ignore this”. Till och med i den käckaste låten på albumet, tralliga ”I’m so happy”, tar texten en oväntad vändning redan i första raden: ”I’m so happy?…?’cause you are gone” .
Multiinstrumentalisten har bytt nästan alla sina instrument mot datorn och skapat ett mycket syntigare sound än förut. Men även i det musikaliska utforskas motsatsförhållanden. Vissa låtar är storslagna med körer och drag av popopera, andra är lugna och intima. Raka poplåtar blandas med knepigare, experimentella spår. Han blippar loss totalt på ”Don’t wanna talk about it”, en låt som hämtad från Princes knäppa ”Batman”-soundtrack, för att i nästa stund göra ett instrumentalt mellanspel på akustisk gitarr.
Salem Al Fakir har gjort motsatsen till en platta man prånglar ut i panik för att rida på melodifestivalvågen.
Knappast lättillgänglig, men speciell.