Sophie Zelmani låter försiktigt lycklig
Publicerad 2019-03-15
ALBUM Sophie Zelmani är en mästare på att göra melankolisk musik där en accentuerad konsonant kan framstå som ett mindre fyrverkeri.
På nya albumet låter hon även ljuset komma in.
Sophie Zelmani
Sunrise
Oh Dear/Universal
POP Kanske är det för att Sophie Zelmanis tolfte album heter samma sak som öppningsspåret på mitt favoritalbum med Norah Jones, men ”Sunrise” får mig att tänka på jazzpopstjärnan från New York.
Artisterna har flera beröringspunkter. Båda gör musik som skräddarsydd för en tidig söndagsmorgon. Musik som många misstar för någonting som slappt surrar i bakgrunden på multinationella kaffekedjor. Visst, både Zelmani och Jones fungerar utmärkt som fond till klirret från kaffekoppar, men lägger du örat mot musiken hör du någonting annat. Båda har dessutom känsla för subtila produktioner där en accentuerad konsonant kan framstå som ett mindre fyrverkeri.
På sitt tolfte album jobbar Sophie Zelmani än en gång med sin ständiga musikaliska själsfrände Lars Halapi. Mycket är sig likt. Zelmani klär fortfarande sitt skandinaviska vemod i viskningar, cello och akustisk gitarr. Den 47-åriga Stockholmaren har baserat hela sitt artisteri på beständighet, snarare än förnyelse. Men en sak är ny: det märks i den Fleetwood Mac-svängiga ”Only a miracle”, den aktsamt positiva ”Possibilities” och den durklingande ”There is love”. Det finns ett nytt temperament i musiken. Det är också här hon når en ny dimension i sin musik.
Sophie Zelmani har ett väldokumenterad komplicerat förhållande till livet som offentlig artist. Panikångest på scen och en aversion mot intervjuer präglade den tidiga karriären. Men nu vittnar hon om en mer avslappnad inställning till det mesta.
Det rimmar väl med musiken på ”Sunrise”; den låter försiktigt lycklig.
BÄSTA SPÅR: ”Only a miracle”.
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik