Depeche har en kreativ svacka

Håkan Steen

Depeche Mode har glömt hur man skriver stor pop

helskärm

Sounds of the universe (pop)

Det är så mycket som är typiskt med det här. På sitt tolfte album väljer Depeche Mode att ”gå tillbaka till rötterna”, till de synthljud som gjorde dem till kungar för en hel snedluggsgeneration på 80-talet.

De gör det även för att soundet ska bli ”mer sårbart, mer grusigt och larmande”, som Dave Gahan uttrycker det i en färsk intervju.

Väldigt många band som har hållit på ett tag vill hem till ursprunget, för att försöka känna sig levande igen.

Beroende på vilken sorts artist man är har man lättare och svårare att göra den resan. För ett band som Depeche Mode, som har varit en gigantisk arenaakt i drygt två decennier, är det troligen mer komplicerat än för de flesta.

Särskilt som Depeche Modes hela hållning alltid har varit den futuristiska. De ska till varje pris framåt, gärna med små utflykter i klassisk rockhistoria längs vägen men ständigt med en osentimental hållning till det förflutna.

När de blev stjärnor var de bandet som lyckades göra bred popmusik som lät på ett helt nytt sätt. 2009 har trion från Basildon spelat ihop längre än Rolling Stones hade gjort när de släppte ”Steel wheels”.

Kanske inte att undra på att det kör ihop sig en smula med det kreativa.

För ”Sounds of the universe” är verkligen ingen av Depeche Modes stora skivor. Det är ett album som visserligen låter väldigt mycket Depeche Mode men där Martin Gore bara undantagsvis kommer ihåg hur man skriver stor pop.

Han har ”Perfect”, en distinkt låt som låter som förr på ett bra sätt, och sjunger även upp den vemodiga ”Jezebel” till ståtliga höjder. Men i övrigt ger han oss ofta bara halvbakade, slentriansvärtade exempel på hur ett band som varit med ett tag försöker gömma bristen på låtar i ”experimentella” ambitioner och subtila blinkningar till sitt eget sena 80-tal och tidiga 90-tal.

Och med möjligt undantag för den smårockiga ”Miles away/The truth is” var det tveklöst inte heller denna gång vidare lyckat att låta Dave Gahan bidra med material.

Depeche Mode var ett inspirerat band så sent som på förra albumet ”Playing the angel”.

I ljuset av det kan den här förvirringen möjligen förvåna, men sådan är ju kreativiteten. Den kan pysa ur ett band som luft ur en ballong, exemplen är åtskilliga.

Återstår att se om den här trion, som har haft sina svackor förr, orkar pumpa upp sig ännu en gång.