Spretigt, svängigt och självutlämnande med Electric Boys
Publicerad 2018-11-23
ALBUM Electric Boys kastar ljus på turnélivets baksidor och livets prövningar på nya plattan ”The ghost ward diaries”, som är lika spretig som svängig.
Electric Boys
The Ghost Ward Diaries
Mighty Music/Sound Pollution
ROCK ”I’m one drink short from cutting my wrists.”
Det låter som en fras från Nikki Sixxs självbiografiska ”The heroin diaries”, men är i själva verket en illavarslande textrad på svenska Electric Boys sjätte platta ”The ghost ward diaries”.
En crowdfundad skiva som bland annat kastar ljus på turnélivets baksidor — och livets prövningar däremellan. Bandet, som slog igenom och skördade stora framgångar i slutet av 80-talet och början av 90-talet, har trots allt en hel del erfarenhet på området.
”I’m just a messed up boy far from home/Feel like I’m slowly dying” sjunger Conny Bloom i ”Hangover in Hannover”. För att i psykedeliska ”Rich man, poor man” ärligt konstatera: ”I wanna make some money/And get me out of this misery”.
Den tungsinta tematiken ramas in av bandets bluesiga funkrock à la Aerosmith och Jimi Hendrix och en rad olycksbådande melodier i moll.
Men trots nakna och uppriktiga låttexter bränner det sällan till.
Och precis som på bandets tidigare två plattor sedan comebacken 2009 varierar kvaliteten avsevärt från låt till låt.
”There she goes again” och ”First the money, then the honey” känns urvattnade och förutsägbara, medan instrumentala ”Swampmotofrog” och pampiga ”One of the fallen angels” tar mig med storm med okonventionella låtstrukturer och explosiv energi. Liksom Led Zeppelin-liret i vemodiga ”Gone gone gone”, där gitarrduon Bloom och Franco Santunione fullkomligen briljerar.
BÄSTA SPÅR: ”One of the fallen angels”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik