Oberst och Bridgers är en alldeles lysande duo
Uppdaterad 2019-02-02 | Publicerad 2019-01-31
ALBUM Better Oblivion Community Center är den lösa idén som växte till ett utmärkt litet album. Conor Oberst och Phoebe Bridgers låter väldigt bra ihop.
Better Oblivion Community Center
Better Oblivion Community Center
Dead Oceans/Playground
POP/FOLK Det ryktades en tid, dök upp kryptiska scientologiliknande reklamskyltar på busshållplatser i Los Angeles och den som ringde telefonnumret på skylten kunde rent av få höra någon liten låtsnutt.
Till slut blev det känt att Conor Oberst och Phoebe Bridgers hade ett gemensamt album på gång. Men ingen hade räknat med att det skulle komma redan förra veckan.
”Better Oblivion Community Center” är hur som helst en väldigt positiv överraskning.
Att Bright Eyes-mannen Oberst lockas av ett nytt steg så här långt in karriären förvånar kanske inte. Men att Phoebe Bridgers väljer att först följa upp sitt fenomenala debutalbum ”Stranger in the alps” med fjolårets utflykt i indiesupergruppen Boygenius och nu ännu ett sidoprojekt skulle troligen få vilken karriärstrateg som helst att sucka uppgivet..
Å andra sidan låter det här mötet helt självklart. Los Angeles-sångerskan är mångårigt fan av den 14 år äldre emoikonen från Omaha, men framför allt har båda samma sällsynta talang för att viska fram stora känslor med små ord.
Oberst var på en mörk plats – mer om det på tre år gamla albumet ”Ruminations” – när han första gången hörde Bridgers låtar, och hittade stor tröst i dem.
De samarbetade om ett spår redan på hennes album och fortsatte sedan att bolla låtar mellan sig. Idén om en gemensam singel växte snart till ett album.
Och för att vara två låtskrivare med så starka personliga uttryck låter de här häpnadsväckande mycket, och tämligen naturligt, som en duo.
”Better Oblivion Community Center” är tio låtar som utan att sockra i onödan fångar blekta bilder av tillvarons nycker och krassa realiteter, ibland uppgivna men minst lika ofta förundrat roade.
Duon ser perfekta fasader krackelera vid en hotellpool i ”Didn’t know what I was in for”. Eller reflekterar över konstnärslivet, som möjligen är men för den skull inte alltid känns privilegierat (”All this freedom just freaks me out”).
Soundet vindlar, högst traditionellt, mellan akustiska folkballader, powerpop och lite analogsynthig new wave-rock.
Men så hade Conor Oberst och Phoebe Bridgers heller inga ambitioner om att rita om någon enda karta.
De ville bara göra lite musik ihop, och så råkade det bli en alldeles strålande skiva.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik