Lily Allen är skoningslöst ärlig
Uppdaterad 2018-07-04 | Publicerad 2018-06-08
ALBUM Det görs alldeles för lite konst om kärleksrelationer som de ser ut när det första ruset lagt sig.
Lily Allen har just lämnat ett lysande bidrag till en svältfödd genre.
Lily Allen
No shame
Parlophone/Warner
POP Lily Allens förra skiva ”Sheezus” – där hon dissade samtliga kvinnliga popstjärnekolleger – var inte hemsk men kändes effektsökande och lite vilsen.
Nu bekräftar Allen att den var resultatet av en identitetskris.
En skiva för skivbolaget.
I dag gillar hon inte singlarna, låtarna, kläderna hon hade på sig, alltså typ ingenting med ”Sheezus”.
När den 33-åriga popstjärnan från Hammersmith, London återvänder fyra år senare har hon skilt sig från maken Sam Cooper, pappan till hennes barn, och lever varannan vecka-liv.
Hon har även sagt adjö till producenten Greg Kurstin till förmån för bland andra Mark Ronson, Bloodpop och Ezra Koenig från Vampire Weeknd.
Hon har dessutom bestämt sig för att göra personlig musik igen, vilket ju varit hennes raison d’être sedan tolv år gamla debuten ”Alright, still”.
”No shame” handlar om skilsmässan, sprucken vänskap, missbruk, hennes barn och forna partyliv på Londons Groucho Club.
Precis som författaren Alain de Botton slår fast i sin strålande lilla filosofiska roman ”Kärlekens väg” från 2016: det görs alldeles för lite konst om kärleksrelationer som de ser ut när det första ruset lagt sig.
Lily Allen har just lämnat ett lysande bidrag till en svältfödd genre.
Det är gripande att lyssna på när hon över dimmiga beats sjunger om äktenskapets vedermödor. Om kompromisser och om att vara uthängd som dålig fru och dålig mamma på sociala medier.
I ”Pushing up daisies” har hon skrivit sin egen ”When I’m sixty four”: ”When we’re in our eighties/I hope that you don’t hate me/One day/When we’re pushing up the daisies”.
Allt till de sötaste Spice Girls-melodier. ”Trigger bang bang”, tillsammans med nya vännen Giggs, kan till exempel sola sig bredvid Allens finaste pophits.
Produktionerna, som påminner om dammiga gamla lover’s rock-singlar, är klädsamt nedtonade. I dem hittar hon en minimalistisk och modern popmusik. Lyssna bara på ”My one”, där dessutom Göteborg nämns i texten (!).
I Lilys röst hörs det – hon sjunger luftigt, med små subtila piruetter och hundra procent närvaro – att hon bottnar i texterna.
Varje ord verkar ha hänt.
Det är få popstjärnor förunnat att lyckas lämna så lite rum mellan sin innersta vrå och lyssnaren som Allen gör i ”Family man”.
Melodin i pianoballaden ”Three”, skriven ur dotterns perspektiv, håller John Lennon-kvalitet.
Texten är ännu bättre.
”You can’t play with us cause you’re always off on tour/Please don’t go/Stay here with me/It’s not my fault, I’m only three”.
Och jag önskar att fler artister vågade åldras som Allen i den lika förtjusande som skoningslösa trudelutten ”Apples”, i vilken hon jämför sin egen skilsmässa med sina föräldrars.
”No shame” är Lily Allens bästa album hittills.
BÄSTA SPÅR: ”Apples”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik