Ett ödesmättat klotterplank
Publicerad 2020-03-28
Är det över nu, Bob?
Bob Dylan
Murder most foul
Columbia/Sony
ROCK Bob Dylan brukar inte lämna ödmjuka och personliga meddelanden på sin hemsida när han släpper ny musik.
Det direkta tilltalet i den korta hälsningen i samband med ”Murder most foul” har väckt spekulationer om att Nobelpristagaren i litteratur inte har långt kvar.
”Greeting to my fans and followers with gratitude for all your support and loyalty across the years. This is an unreleased song we recorded a while back that you might find interesting. Stay safe, stay observant and may God be with you.”
Dylan är 78 år gammal. Förr eller senare kommer nyhetsflashen om att han är borta att lysa upp din telefon.
Det finns något ödesmättat över ”Murder most foul”. Det låter som om rockstjärnan sammanfattar sin gärning och sitt liv i en tonsatt dikt om 60-talet.
Den över 16 minuter långa balladen behöver inte vara hans motsvarighet till David Bowies ”Lazarus” eller Leonard Cohens ”You want it darker”, en sista hälsning innan döden. Det känns för gjort.
Eftersom ingen vet vem Dylan är blir tolkningarna fria. Kan vara önsketänkande från min sida, men ”Murder most foul” kanske är något annat och mer odramatiskt.
En tidigare outgiven låt, till exempel.
Bob Dylans långa, berättande låtar är en kär underkategori i hans diskografi. ”Sad-eyed lady of the lowlands”. ”Desolation row”. ”Idiot wind”. ”Joey”. ”Brownsville girl”. ”Highlands.”
Under ”Murder most foul” går tankarna till den närbesläktade ”’Cross the green mountain” från soundtracket till filmen ”Gods and generals”.
När Bob Dylan skulle skriva filmlåten gick han till biblioteket och läste på om amerikanska inbördeskriget. Har alltid tyckt om bilden av hur Robert Zimmerman lutar sig över tjocka böcker med läsglasögonen långt ner på nästippen vid en grön skrivbordslampa.
I ’”Cross the green mountain” är musiken långsam och rullande åska. Det låter som om Grand Canyon sjunger texten. Den sista raden får mig alltid att rysa:
”We loved each more than we ever dare to tell.”
Bob Dylan sjunger med en ovanligt öm och sorgsen värme. Han snäser inte av ett enda ord.
Om ”’Cross the green mountain” hade släppts nu, mitt under en pandemi, skulle även den ha känts som undergången, ett litet testamente. Efter hans bästa låtar finns det sällan något mer att tillägga. Det är över.
I ”Murder most foul” skriver Dylan om ett annat stort och amerikanskt trauma: mordet på John F Kennedy. Det är ett klotterplank av textfragment och en ändlös rad av rockreferenser som skapar en rolig och mörk ordflod.
”I’m just a patsy like Patsy Cline” är för ögonblicket min favoritrad. Välkommen hem till Bob Dylan, Göteborg.
Musiken ligger betydligt närmare spiritual jazz än Dylans sedvanliga riskgruppsrock. Det är en hypnotisk låt som bara en artist kan göra. Den existerar i ett eget och litet universum.
Men Dylan är ännu bättre när han skriver melodier och sjunger om karibisk vind.
För mig kommer det aldrig gå att separera melodierna från texterna. Det ena blir automatiskt svagare utan det andra.
Ur det perspektivet borde Bob Dylan inte ha gjort ett tal till Nobelbanketten 2016. Han skulle ha sjungit något i stället.
Äh, det är ju bara rock ’n’ roll. Precis så simpelt och stort, and all that jazz.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik