Jakob Hellman gör en bedårande comeback
Uppdaterad 2021-01-09 | Publicerad 2021-01-08
ALBUM Samma fråga finns kvar efter 32 år:
Hur kunde den här uppföljaren dröja så länge?
Jakob Hellman
Äntligen borta
EMI/Universal
POP Jakob Hellman är en av väldigt få artister som får brittiska soulgruppen Sade att kännas stressade.
”Äntligen borta” är hans andra skiva på 32 år. Lek med tanken att det dröjer lika länge till nästa album. I så fall kommer popartisten från Vuollerim att fylla 87 när det släpps 2053.
Att Hellmans albumdebut ”... och stora havet” gavs ut i en annan tid är en underdrift. En anledning till den stora mytbildningen är att skivan inte har spätts ut av otaliga och sämre uppföljare. Ingen har behövt tröttna på att se Jakob Hellman på en scen heller.
På det sättet existerar musiken på ”... och stora havet” i en liten glaskula där tiden står still. Den har inte utsatts för samma slitage som förr eller senare drabbar alla andra artister.
I stället har Hellman blivit ett av Sveriges sista stora mysterier, en sorts motsvarighet till ”Rosebud” i filmen ”Citizen Kane”. Vad var det som hände?
Många har kallat det hans korta tid som hyllad stjärna för ”den perfekta popkarriären”. Och i så fall är den karriären förintad år 2021.
Nu har han inte bara medverkat i ”Så mycket bättre” utan också släppt en ny skiva. Hellman blev till slut som de andra, åtminstone i teorin.
I praktiken är ”Äntligen borta” en smått förtjusande comeback.
Frågan är vad som hänt sedan 1989. Väldigt mycket och ingenting. De tio spåren kunde ha spelats in direkt efter ”... och stora havet”, men tonen och texterna är sorgsnare och äldre. Debutens unga nervösa energi är ersatt av melodier om långa relationer, barnlöshet och den obarmhärtiga insikten att livet tar slut fortare än det egentligen går att förstå.
Men det är inte svart och uppgivet, tvärtom. Precis som hos förebilden Ted Gärdestad påminner melodierna och stämningarna mer om värmen i gulnade fotografier eller mjuka sommarkvällar.
Närheten till den svenska vis- och psalmboken är om möjligt ännu starkare nu än för 32 år sedan. När han lägger in en kort version av ”I denna ljuva sommartid” smälter den in perfekt bland de andra låtarna, i flera fall nya hellmanska evergreens som gör hans långa frånvaro ännu mer obegriplig.
”Äntligen borta” kommer säkert inte att få samma betydelse eller genomslag som ”... och stora havet”. Jag tror inte att det är poängen. För mycket mäts redan i målgrupper och siffror.
Om Hellman aldrig mer ger ut ny musik igen är ”Äntligen borta” en välkommen och vacker epilog.
Det räcker.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik