Motstridigt vacker uppgivenhet från Manics
Publicerad 2021-09-03
ALBUM Utförsäljningen av den offentliga sektorn har ångat på, alla har blivit sina egna varumärken – men Manics bara fortsätter att klä sin sin inre revolution i filmiska melodier.
Manic Street Preachers
The ultra vivid lament
Columbia/Sony
POP I popmusikens hemland England har plötsligt återuppståndna Abba helt annan status än i Sverige. Nu är det Manic Street Preachers tur att nå stationen ”Waterloo”.
Inför sitt fjortonde album kan flamboyanta basisten och låtskrivaren Nicky Wire inte sluta prata om det svenska popundret. Detta givetvis vid sidan av för Blackwood-trion mer typiska referenser som det walesiska målarsyskonparet Augustus och Gwen John, kända från förra sekelskiftet.
Framför allt singeln ”The secret he had missed”, en duett med Julia Cumming från New York-bandet Sunflower Bean, är inspirerad av Abbas återhållsamma sångstil. Och visst finns en dramatisk diskrepans mellan Cummings nästan avmätta sång och texternas gravallvarliga pretentioner. Det galopperande pianot ringer även det av Benny Andersson.
Det unika med Manic Street Preachers är hur deras passion alltid har överglänst deras annars inte helt okomplicerade väsen. Melodierna är liksom specialsydda för rugbyarenor men skaver snyggt mot att ingen i bandet har Chris Martins Bono-komplex. Manics har ju trots allt David Brent på sång, en bankanställd med piercat ögonbryn på trummor och en lätt bedagad musikalartist på bas.
Att vänta sig en ny ”This is my truth tell me yours” av Manic Street Preachers 2021 vore som att kräva en ”OK computer” av Radiohead eller en ”Urban hymns” av ett återförenat The Verve. I stunder känns ”The ultra vivid lament” förvillande lik tidigare Manics-album som ”Lifeblood” (2004) och ”Futurology” (2014). Men den walesiska trions intentioner – ljusblå melodier, illrött solidariskt budskap och intellektuell poesi – har varit så pura sedan starten att även detta är lätt förlåtet.
Utförsäljningen av den offentliga sektorn har ångat på, alla har blivit sina egna varumärken – men Manics bara fortsätter att klä sin inre revolution i filmiska melodier. Musiken framkallar bilder av svartvita nordbrittiska kuststäder.
”The ultra vivid lament” har en motstridigt vacker uppgivenhet. Samtidigt kan den stoltsera med några av gruppens mest upplyftande refränger sedan 90-talet. Med ”Quest for ancient colour”, ”Don’t let the night divide us” och ”Afterending” rör Manics fortfarande upp små katedraler av känslor i hjärtat.
BÄSTA SPÅR: ”Afterending”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik