Pedalen sumpar en potentiell klassiker

Markus Larsson

helskärm

KONSERT Vore det inte för en pedaljävel hade konserten knackat på himlens dörr.

Sent i karriären är Nick Cave fortfarande en liveartist som du måste se innan du dör.

Nick Cave & The Bad Seeds
Plats: Dalhalla, Rättvik. Publik: Runt 5000. Längd: Två timmar och sex minuter. Bäst: ”From her to eternity”, ”Jubilee street”, ”Tupelo” och ”Stagger Lee. Sämst: Att Warren Ellis pedaler strejkar.

RÄTTVIK. Egentligen skulle jag bara kunna skriva om ”From her to eternity”.

Kvällens rådistade version är fullständigt vansinnig.

En ursinnig dödsgospel som spöar hörseln, synen och kroppen i över tio minuter. Kraften slår nästan av ett revben.

Nick Cave uppträder som om någon ger honom elchocker. Adrenalinet får nästan den gängliga kroppen att spricka.

Han slutar någonstans högt uppe på läktaren. Han klättrar på stolar, plöjer sig fram bland lyckliga fans, knuffar omkull en kille som försöker ta en selfie medan The Bad Seeds manglar fram våg efter våg av rå energi.

Just då skulle jag inte ha blivit förvånad om vi begravdes av ett jordskred.

Men där tar det stopp.

Warren Ellis har problem med sin utrustning. Han och en tekniker tjafsar i en evighet om vad som är fel.

Under tiden får en märkbart irriterad Nick Cave kasta om i setlistan och spela lugna favoriter.

”Into my arms” tjuvstartar och börjar om flera gånger. ”God is in the house” är mest pausmusik medan Ellis och scenteknikern pekar och funderar och slår ut armarna och kopplar om sladdar. Sedan pekar de, funderar, drar ut sladdarna igen och slår ut med armarna.

Luften går sakta ur den explosiva atmosfären som Nick Cave & The Bad Seeds har lyckats bygga upp. De tappar sin udd, vilket förföljer dem långt in i spelningen.

Det är en rörig, strulig och, till slut, alldeles magnifik konsert.

Den aktuella upplagan av The Bad Seeds, som domineras av att multiinstrumentalisten Warren Ellis med jämna mellanrum får en fiol att låta som världens elakaste gitarrorkan, måste räknas som den bästa sedan åren med Mick Harvey och Blixa Bargeld.

Intensiteten som de bedagade karaktärerna i tredelade kostymer skapar tillsammans med Nick Cave är bitvis skrämmande.

Refrängen i ”Do you love me” slår så hårt att jag hukar mig trots att jag sitter trettio rader upp på läktaren. ”Jubilee street” växer långsamt, långsamt till ett elektriskt vrål – det låter ungefär som att det står tre The Stooges och minst två Iggy Pop på scenen och attackerar instrumenten med motorsågar.

I ”The weeping song” leker Cave demondirigent mitt i publikhavet igen. Han lyfter balladen till nya, oanade och maniska höjder. ”Tupelo” är lika obeveklig som en giljotin. ”Stagger Lee” är i sin tur ett kaotiskt maraton, våldsam och brutal voodoo där Cave sliter upp dussintals fans på scenen.

Helvete, vad bra. Bara så. Helvete.

Som ingen annan ur hans generation får Nick Cave musik att verka evigt ung och livsfarlig.

Kan inte heller tänka mig en bättre plats att se honom än Dalhalla, åtminstone inte utomhus.

De hisnande och branta klippväggarna får det att kännas som att man sitter mitt i en vulkan.

Här är de mest streamade låtarna på Spotify

Få Sveriges absolut bästa koll på nöjesvärlden - följ Nöjesbladet på Facebook