Cult of Luna är utomjordiskt bra – igen
Publicerad 2019-09-20
ALBUM Cult of Luna står för en imponerande insats på ”A dawn to fear”.
En skiva som sannerligen lever upp till skyhöga förväntningar.
Cult Of Luna
A dawn to fear
Metal Blade/Sony
METAL Det är potentiellt riskfyllt att göra en fulländad platta.
Cult of Luna, Sveriges stoltheter inom post-metal, var regelrätta regenter på tyngre årsbästalistor 2016 med ”Mariner”. En lovordad skiva där skönsjungande samarbetspartnern Julie Christmas gav en ny dimension till gruppens maffiga ljudbild.
Frågan som många ställde sig då var hur Umeå-bandet möjligtvis skulle kunna toppa den bedriften.
Imponerande nog är ”A dawn to fear” en fullvärdig uppföljare som lever upp till skyhöga förväntningar.
Musiken känns åter igen magisk.
Den sjungande gitarristen Johannes Perssons råa hardcore-sång möter drömsk instrumentation i form av bland annat suggestiva klaviatur-slingor och stämningsfulla riff. Och under sammanlagt 80 minuter vaggas lyssnaren in en gränslös rymd av vackert vemod.
Den här gången har sextetten skapat musik utan ett övergripande koncept eller tema i åtanke. Men med tanke på den illvarslande albumtiteln, låtar som ”We feel the end” och gruppens historik av ångestladdade utlopp verkar delar av innehållet kasta ljus på vår sköra planets öde.
Inte minst siar låttexten i inledande ”The silent man” om en annalkande apokalyps:
”Heavy is the burden/clouds roll in to rectify/step by step we falter and all good things must die”.
Om albumet mäter sig med sin majestätiska föregångare?
Nästan.
Helheten bäddar för en mäktig lyssningsupplevelse, med omväxlande ”Nightwalker” och episka ”Lights on the hill” som nervkittlande klimax.
Till oförstående som anser att metal är osofistikerat oväsen skulle jag vilja ge ett exemplar av ”A dawn to fear”. Skivan lär slå den mest inskränkta kritikern med häpnad.
BÄSTA SPÅR: ”Lights on the hill”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik