Korn ger en känsloladdad käftsmäll rakt i nyllet
Publicerad 2019-09-13
ALBUM Korn hanterar sorg, svek och samvetskval på sitt mörkaste album hittills i karriären.
Tyvärr är musiken inte alltid lika stark som texterna på ”The nothing”.
Korn
The nothing
Roadrunner/Warner
METAL Det som inte dödar gör en starkare.
Fråga bara Jonathan Davis.
Förra året förlorade Korns sångare sin mor och exfru inom loppet av sex månader.
Det hade varit fullt förståeligt om frontmannen hade valt att gå i ide på en isolerad ö. Men i stället stängde han in sig i en inspelningsstudio för att skriva text och lägga sång till gruppens trettonde album.
Det råder inga som helst tvivel om att låtskrivandet har fungerat som en form av katarsis för att hantera hjärtesorg.
”The nothing” handlar i mångt och mycket om all sorglig skit som Davis gick igenom i fjol. Allt från självrannsakan och samvetskval (”Finally free”) till existentiell ångest (”The darkness is revealing”).
Kryddat med en och annan känga åt en sadist uppe i skyn.
”God is making fun of me/He’s laughing up there, I can see,” skrålar Davis förtvivlat i ”Idiosyncrasy”.
Albumets tungsinta ton sätts redan i introlåten med den talande titeln ”The end begins”, där en otröstlig Davis hulkar till tonerna av en sorgfull säckpipa.
Därefter följer en uppslitande och uttrycksfull sånginsats – kanske den starkaste hittills i karriären – på en bekant bädd av mullrande basgångar och nedstämda gitarrer.
Davis skriker, vrålar och skönsjunger om vartannat och släpper på hämningarna med en välbekant hård och hudlös retorik. Som till exempel “skinning me, stabbing me, touching me, licking me, raping me” i mellanspåret ”The seduction of indulgence”.
Lyssningen är stundtals skakande.
I avslutande ”Surrender to failure” värker bröstet rejält när Davis faller i gråt efter versraderna ”If only God could let me turn back time/I’ve failed”.
Men bitvis är texterna betydligt starkare än det musikaliska uttrycket.
Gruppen ger ibland ett ojämnt intryck i gränslandet mellan industrimetal och nu metal, och i blandningen av hårt och mjukt, gammalt och nytt.
I spretiga spår som ”This loss” och ”You’ll never find me” dränks det svärtade budskapet av elektroniska effekter och rabiat Slipknot-frenesi. Och det bekanta beatboxandet och scat-rappandet i ”The ringmaster” känns mer forcerat än försvarbart.
Men när allt klaffar, vilket sker på ungefär hälften av skivans spår, känns musiken som en känsloladdad käftsmäll rakt i nyllet.
Korn sällar sig därmed till metal-giganter som Tool, Rammstein och Slipknot som i år bevisar att de fortfarande har något att komma med.
BÄSTA SPÅR: ”The darkness is revealing” och ”Can you hear me”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik