Rösten åldras – inte humöret

Men skippa kompbandet nästa gång, Paul McCartney

helskärm

Att höra ”Eleanor Rigby”, 100 meter från Paul McCartney. Att se honom mala ”The long and winding road” ur en flygel. Att vara i samma rum när han låter första ”Yesterday”-ackorden falla.

Kan man tänka rationellt om sådant?

Om man som alla The Beatles-fans vet, verkligen vet, att man är ensam om att älska dem rätt? Om varje ackord är en personlig ägodel? Då är det här privathistoriskt.

Om man zoomar ut och tänker på hur det låter i Globen? Egentligen? Då måste man undra vad George Harrison och John Lennon skulle ha tyckt.

Rockiga gitarrmattor

Vad skulle de ha tänkt om Paul Wickens syntstråkar, som läggs som en själlös filt över det sköra? Vad skulle de ha tänkt om hur lite sväng som utvinns? De skulle ha fått se ett band som drar på, slamrar och fläker ut sig med rockiga gitarr- och keyboardmattor.

Gitarristerna Rusty Anderson och Brian Ray står med benen brett isär, gapar och coverbandsdiggar mot publiken.

Från min läktarplats vill jag måtta deras kroppar mellan tummen och pekfingret och med superkrafter lyfta bort dem, så de åtminstone inte syns.

Musikminne att vårda

Låtlistan är ypperlig. Gravt The Beatles-betonad, främst med Wings-stunder som pynt. Den skiljer sig från turnéns senaste spelningar genom att ha ”Magical mystery tour”, ”Got to get you into my life”, ”I’m looking through you” och ”And I love her” i stället för ”Hello, goodbye”, ”Drive my car”, ”I’ve just seen a face” och ”I will”.

Mest drabbande blir ”Blackbird” och ”Here today”, där Paul McCartney står ensam med en gitarr. Han ser ut att må bra, med den röst som man kan begära. Ibland tärd: udda toner tvingas fram i ”Maybe I’m amazed”, och jag sörjer att han undviker ”smiles awake you”-rytandet i ”Golden slumbers”. Samtidigt gör åldersrevan att ”A day in the life” tränger ännu djupare, in bland musikminnena att vårda.