Konserten med Carola är ett äventyr
Publicerad 2019-06-27
KONSERT Carola kommer till kyrkklockor. Med sig har hon en koffert, några krukpalmer och en knastrig inspelning med Johnny Cash.
Konserten – som utannonseras som nedtonad och naken – har inte en död sekund.
Carola
Plats: Rosendals slott, Stockholm. Publik: 1 200. Längd: 2 timmar och 20 minuter. Bäst: När ”Mitt i ett äventyr” möter Monica Zetterlunds ”Sakta vi gå genom stan”. Sämst: Konserten är lång och dalar mot slutet.
I den lilla bruksorten där jag växte upp, långt från den stora världen, var Carola Beyoncé. Hon var det närmaste en superstjärna vi kom. Föräldrar fascinerades av henne, barn härmade henne med hårfläkt framför spegeln. Vi satt i den bruna manchestersoffan, den lyxiga tonfisksalladen framför oss, och såg henne uppträda i Eurovision Song Contest 1991 i vit skjorta, väst och ett hakparti som verkade leva ett eget liv när hon wailade sig mot vinsten. Dagen efter vaknade vi i ett tillstånd av sömndrucken stolthet.
Ett halvt liv senare begår Carola turnépremiär på Rosendals slott i Stockholm. Det är den första konserten här någonsin. Ett litet tält under de gamla ekarna är en modest scen för en av Sveriges största artister.
Men den som var orolig för att Carola blivit blygsam med åren lugnas när hon skrider in till ljudet av kyrkklockor. Publikens ställer sig ceremoniellt upp, som under en högmässa.
Konceptet för turnén ”Naket – en akustisk hitskonsert” är Carola backad av gitarristerna Alexander Holmgren och Samuel Gajicki. Det är en personlig och tjusigt nedtonad Carola vi möter i kväll – inledningsvis. Med defensiv mikrofonteknik och tillbakahållen sång skapar hon en intim stämning som nästan ger skäl för det missbrukade ordet ”unplugged”.
Mellan låtarna är hon en sympatiskt flummig katt som – åtminstone oftast – landar på fötterna. I ena sekunden pratar hon om navelludd. I nästa använder hon väskan på scenen som en symbol för att hon är på resa, säger att de som flyr inte har något val och frågar sig vad Monica Forsberg egentligen menade med texten till ”Främling”. Sedan gör hon en jazzigt finstämd version av låten där raden ”Sen blir vår kärlek aldrig främmande igen” får ny innebörd.
Carola är en av våra mest fängslande artister. Några gånger under konserten kommer jag att tänka på Håkan Hellström. Båda får någonting galet i blicken när de hamnar på en scen, båda har en förmåga att göra det där lilla extra. ”Mitt i ett äventyr” blir till exempel perfekt blåögd cocktail-soul med en insprängd tolkning av Monica Zetterlunds ”Sakta vi gå genom stan”. Carola får oss – konserten igenom – att känna att vi befinner oss mitt i ett äventyr. Schlager, pop, spirituell soul, musikal, visa, gospel – nämn en musikstil och hon har packat ner den i sin koffert.
Hon spelar upp en dammig inspelning med Johnny Cash i ”Amazing grace” – och sjunger med.
Hon håller en freestyle-predikan i ”Wade in the water”.
Hon gör Elvis Presleys ”If I can dream” med den äran.
Vad som fungerar mindre bra är när hon manar sin tvåmannaorkester att låta som ett smärre funkband. Då tangerar trion en överförfriskad strandtrubadur.
Men Carola vore inte Carola om hon helt sparade på krutet och inte rev av ett hitmedley med ”Mickey” och ”Tommy tycker om mig”. Det är ett litet under att krukpalmerna klarar sig med bladen i behåll.
Vad konserten lider liknar den mer och mer en repetition. Mot slutet fnissar sig Carola igenom en bossa-version av ”Fångad av en stormvind” innan hon misslyckas med att avfyra en konfettikanon.
Att Sveriges största popdiva har så kul på jobbet är trots allt befriande.