Håkan Hellström har gjort ett mellanalbum
Publicerad 2020-07-10
ALBUM ”Rampljus” är en tveklöst underhållande skiva men kanske inte Håkan Hellströms mest angelägna.
Håkan Hellström
Ramplus
Tro Och Tvivel/Woah Dad/Warner
POP 20 år som skivartist är en lång, lång tid.
Det var ungefär så långt in i karriären som Rolling Stones gjorde ”Undercover”, David Bowie släppte ”Never let me down” och Bruce Springsteen fick ur sig ”Human touch” och ”Lucky town”. Samtliga verk som kanske inte riktigt visste vart de ville och långt ifrån hörnstenar i respektive diskografi.
Så att efter två decennier fortsätta kräva Håkan Hellström på nya storverk varje gång han släpper något är möjligen lite orättvist.
Ingen svensk artist den här sidan millennieskiftet har levererat en mer omistlig svit album än 46-åringen från Västra Frölunda, ingen karriär har känts mer spännande att följa.
Att han gör ett slags bokslut med en skiva som förvisso rymmer en del pärlor men som helhet har lite svårt att verkligen fästa kan mycket väl vara helt i sin ordning.
För när nu de kvarvarande sex låtarna på ”Rampljus” anländer kvarstår till stor del intrycket från de första sju som kom i maj.
Håkan och producenten Jocke Åhlund har fått rätt fina melodier av Björn Olsson som de partajar fritt och lössläppt med på ett 70-talsgroovigt sätt i studion.
Del två öppnar med ett småkul ”skit” om att vara ung, osäker artist som vill fånga skivbolagens intresse, där Mikael Persbrant gästspelar som dryg talangscout. I den anslutande ”På väg upp” lånar Håkan för andra gången på albumet från The Whos ”Baba O’Riley”.
Både i titellåten och den lätt pårökta och Jojje Wadenius-gästade ”Vita små moln” sjunger Håkan åter om kändisskapet och dess faror. Ett ämne som förstås ligger landets största stjärna nära men det är kanske inte den lyriken fansen lär gå till när det stora vemodet rullar in.
På samma sätt brukar det vara en varningssignal om tappad markkontakt när artister börjar skriva om att vara på turné. Men ”Verkar som vi klarat det”, ett telefonsamtal från vägarna hem till Natalie om både självtvivel och stolthet, kan faktiskt vara albumets starkaste stund.
Finalen ”Ska flyga nu” är också svår att inte beröras av. Något av en karriärsummering med glödgad ”Kom igen Lena”-liknande rap av självaste Leila K och musikaliska referenser till ”River en vacker dröm” och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
I full längd framstår ”Rampljus” som en tydligare helhet och det är tveklöst underhållande lyssning, även om fokuset ibland sviktar och somliga trick börjar kännas lite slitna.
Men mellanplattor är inte sällan nödvändiga för att artister ska hitta nya vägar framåt. Och att Håkan Hellström hamnar där först nu, tio album in i karriären, är givetvis imponerande i sig.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik