Mysgubbar på väg mot slutet

Det kan vara sista Sverige- spelningen någonsin för hårdrockens mest prestigelösa lyxshow

helskärm

Innan Ullevi släcks spelar Iron Maiden den låt som speglar deras storhet bäst.

Inte ”The trooper”, inte ”Running free”, inte ”The number of the beast”.

Monty Pythons muntra ”Always look on the bright side of life”.

helskärm

Efter varje konsert, när lamporna tänds, hörs Eric Idles sorglösa hymn. Där det nyss varit metalcrescendo, gitarrstrid mellan Janick Gers och maskot-Eddie, lidelsefull allsång om djävulens nummer och det onda som folk gör, där fejdas kvällen ut i komedi. Ett ystert visslande, en naiv geni­text om att se livet från den ljusa sidan. Medan 56 000 hårdrockare tågar ut blir de statister i en Monty Python-sång.

Det är inte för den stunden jag fortfarande vill se dem live, men det är för den känslan. För att få uppleva en lysande, lyxig show som i samma

tanke tar sig på fullständigt allvar och inser sin kosmiska, komiska obetydlighet. En sensation som förstår vilken världslig bagatell den är.

Inget band har under en lika lång och lyckad karriär gett samma avdramatiserade intryck. Det är som om de bara pågår, i glad genuinitet. Obekymrade, harmlösa, alldagliga. Adrian Smith går och fiskar, Steve Harris vill spela fotboll. Dave Murray har en klädstil så fel att den 2011 skulle vara rätt på Söder. Man ser Janick Gers och tänker: han har nog aldrig gråtit. Man ser Nicko McBrain och tänker: han gillar skämt.

Finns inte en enda skandal

Iron Maiden kommer aldrig att skriva några junkigt unkna ”The dirt”-biografier, ha några hybrisluddiga ”Chinese democracy”-planer, göra några uppslitande ”Some kind of monster”-dokumentärer. Efter 30 år som internationella rockidoler finns inte en skandal att kroka fast dem i. Inte en konflikt, inte en skam. Har sådant förekommit är det glömt; deras rykte är lent och rent professionellt.

När det 2005 rapporterades att ett bråk med Bruce Dickinson hade fått Sharon Osbourne att sabotera deras gig på Ozzfest var det som den enda gången då skolans snällaste blev skickad till rektorn. Det var en okänd sida; nästan uppfriskande att höra talas om. Man visste inte att de kunde alstra raseri.

Med möjligt undantag för sångaren har de aldrig intresserats av prestige. De har ett så ofarligt, ytligt livsbejakande sätt att det är en metalkulturell befrielse. De gånger man vill skjuta en bedövningspil i den blabbermouthiga, elakt kommenterande, kreddsökande scenen, då kan man titta på Iron Maiden. De har klarat sig utan sådant. Ingen egopositionering. Inga karriäristiskt medvetna provokationer. De har inte stått över det, de har bara låtit det flyga över deras huvuden. Har trendstormar svept fram har det inte skakat dem värre än att Adrian Smiths frisyr har skiftat form.

Sista chansen?

På 80-talet var de älskade, på 90-talet nonchalerade. På 00-talet startade de om, på 10-talet kommer de att upphöra. Det finns en risk, som det visserligen alltid gör, att Göteborgsspelningen är sista gången de besöker Sverige under en albumturné. Detta skulle över huvud taget kunna vara sista chansen att få höra ”Hallowed be thy name” på ett skymningstonat, fullsatt, kärleksladdat Ullevi.

Hur känns den tanken?

Jolly rotten, som Eric Idle sjöng.