Var hemlös som tonåring: ”Inte rädd för att vara ensam”

Frida Söderlund

Michel Dida växte upp under tuffa förhållanden

Som tonåring var han hemlös och snodde oxfiléer för att ha råd med bensin.

Då bilade han genom Sverige för att ha någonstans att ta vägen.

Efter "Höru mej bae" är tonerna, och turnéerna, andra för rapparen Michel Dida.

– Självsäkerheten har varit en överlevnadsinstinkt, säger han.

Det blir nästan komiskt, antalet gånger ”hör du mig?” uttalas när FaceTime buggar och mottagningen pendlar mellan perfekt och ingen alls under vårt halvtimmeslånga samtal.

Men så blev också frasen ”Höru mej bae” artisten och låtskrivaren Michel Didas, 26, stora genombrott.

Låten, vars musikvideoremix gästas av stjärnor som Seinabo Sey, Zara Larsson och Silvana Imam, blev förutom en av sommarens mest uppmärksammade hitsinglar också en tatueringstrend.

Om inte bae hörde, så hörde svenska folket.

– Jag visste att folk skulle reagera på låten, men inte i den utsträckningen. Jag ville bara göra något irriterande och ignorant, ha ha. Antingen älskar man den eller så hatar man den, säger Michel Dida.

– Och det var mitt mål. Jag vill väcka känslor, vill att folk ska reagera.

”Var stökig”

Michel Dida föddes i Sverige för att sedan bo några år i Afrika innan han och mamman tillslut bosatte sig i Stockholmsförorten Bromsten. Elva år gammal började han göra musik med sin granne och sa åt sina syskon att "när jag släpper min platta kommer ju bli miljonär och då kommer ni få pengar om ni gör som jag säger".

Han skrattar.

– Jag var lite stökig när jag var yngre. Jag var inte den bästa sonen. Jag hittade på massa bus och hade problem med att gå i skolan, jag gjorde annat i stället.

Nya singeln ”Trasig”, som finns på debut-EP:n "E du dum", handlar till stor del om tonårstiden.

– Jag blev utslängd av morsan när jag var 16-17, så den handlar en del om när en kompis tog med min på en turné genom Sverige när jag var hemlös. Då åkte vi runt och snodde oxfiléer på massa matbutiker och sedan åkte vi till Sollentuna och sålde dem till massa restauranger så vi hade råd med bensin, säger han.

”Inte rädd”

De sov på soffor hos kompisar. I Norrköping, i Malmö. Det var en trasig tid men en rolig sommar, säger han.

Hur var den tiden utan fast punkt?

– Det var äventyrligt. Jag har alltid tyckt om att gå min egen väg, jag har inga problem med att vara ensam. Jag är inte rädd för det.

Ändå rätt tufft att försöka hitta sin väg på det sättet 16-17 år gammal.

– Jag har alltid vetat att jag kommer sysslas med musik, alltid vetat att det kommer att bli bra. Så självsäker har jag faktiskt varit.

Har den självsäkerheten varit en överlevnadsinstinkt?

– Absolut, visst har det varit det. Självsäkerheten är definitivt en överlevnadsinstinkt.