Springsteen är fantástico
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-11-26
En rosslig ”Boss” i Madrid – ändå räcker lovorden inte till
MADRID. Det finns felskär.
Men höjdpunkterna ...
De är så fantástico att jag nästan svimmar.
Det är ett lite sargat E Street Band som går upp på scenen.
Organisten Danny Federici kämpar mot hudcancer, är sjukskriven på obestämd tid och ersätts av Charles Giordano från Seeger Sessions Band.
Patti Scialfa är hemma och passar ungarna. Clarence Clemons har en sån där kväll då han klarar av ungefär 75 procent av sina saxofonsolon utan anmärkningar. Hela bandet slirar fel vid ett par tillfällen, setlistan är tom på överraskningar och Bruce Springsteen själv har ovanligt mycket rost på stämbanden – rösten både rosslar och spricker.
Dessutom har han översatt vartenda mellansnack till stapplande spanska. Han läser högt från ett jätteark som tejpats fast framför hans fötter. Och han gör det minst en gång för mycket.
Slår nåt slags rekord
Nu låter det kanske som att kvällen är tafflig och misslyckad.
Inget kunde vara mer fel.
Motståndet, situationen
och misstagen gör bara att E Street Band tar i ännu mer.
Volymen och energin slår ibland nåt slags rekord, speciellt i de våldsamma versionerna av ”Candy’s room” och ”She’s the one”.
Och det är förbluffande hur mycket passion och känsla och inlevelse som Springsteen kan plocka fram i exempelvis ”Darkness on the edge of town”. Det verkar fortfarande som att vartenda ord är det sista han nånsin kommer att skrika.
Publiken dyrkar
Han och resten av bandet sporras givetvis av publiken. Spanjorerna är helt sanslösa. De dyrkar musiken sönder och samman. Att höra dem gå loss i sha-la-la-partiet i ”The promised land” är direkt overkligt.
Och be mig inte heller att förklara vad som händer i ”Badlands” och ”Born to run”.
Där tar det stopp.
Jag får återkomma lite senare.
Förslagsvis efter konserten på Globen i Stockholm den 10 december.
Men först måste jag uppfinna nya superlativ.
Det lär behövas.
SÅ BRA VAR KONSERTEN – LÅT FÖR LÅT
Radio nowhere
Kraftfull öppning, trots att Clemons sabbar sitt solo.
No surrender
Den här klassikern smäller också till rätt bra.
Lonesome day
Intensiteten skruvas upp ännu mer.
Gypsy biker
Bruce och Little Steven fyrar av ett par giftiga gitarrdueller, men det hjälper inte. Låten är för blek.
Magic
Låten skalas av tills bara en akustisk gitarr och en fiol återstår.
Reason to believe
Boogie. Ett långt och furiöst ZZ Top-inferno.
Darkness on the edge of town
Enormt laddad och hård.
Candy’s room/She’s the one
För att inte tala om den här fantastiska dubbeln. Ett enda långt vrål.
Livin’ in the future
Jublande stark streetgospel.
The promised land
Sha-la-la-partiet ... herregud.
I’ll work for your love
Känns som en nödvändig paus.
Tunnel of love
Över huvud taget en av Springsteens bästa skivor.
Working on the highway
Till och med den här fåniga låten fungerar över förväntan. Det säger en del.
Devil’s arcade
Seg folkemo.
The rising
Mäktig.
Last to die
Lite stillastående och jämntjock.
Long walk home
E Street Band börjar få fason på den episka rockpsalmen.
Badlands
Ett helt vansinnigt skådespel. Skulle kunna sätta 7142 plus här. Men betygskalan sträcker sig tyvärr inte så långt.
Extranummer
Girl’s in their summer clothes
Efter ”Badlands” känns det mesta lite futtigt.
Thunder road
Ja, förutom den här då.
Born to run
Och den här. Inga ord räcker till för att beskriva konsertens finalnummer. Jag ger upp. Under resten av låtgenomgången får betygen tala för sig självt.
Dancing in the dark
American land