Ett ovärderligt tidsdokument
Uppdaterad 2014-11-13 | Publicerad 2014-11-11
Halo: The Master Chief collection innehåller allt man kan önska sig – plus en del slagg
FPS Jag är mutad.
Inte med pengar eller resor eller fina middagar.
Utan något mycket mer kraftfullt.
Det mest häpnadsväckande med ”The Master Chief collection” är nämligen inte dess omfattning, mängden spellägen eller banor eller multiplayer-alternativ. Allt det där hade man ändå väntat sig i en samling av den här digniteten.
Till skillnad från den milslånga listan över achievements. Det digitala gift som gett upphov till ett utbrett Xbox-beroende – och som här injicerats i doser så höga att man knappt törs ta i handkontrollen utan skyddshandskar.
Ett normalt Xbox One-spel har, oavsett omfattning, achievements som motsvarar 1000 gamerscore-poäng.
”Halo: The Master Chief collection” har 4500.
Tangerar ”The orange box”
Inte för att det egentligen hade behövts. Denna enorma pjäs seglar med lätthet över ribban som Valve lade för spelsamlingar med sitt legendariska ”The orange box”.
Här finns 45 kampanjbanor utspridda över fyra spel, över 100 multiplayer-arenor samt ”playlists” som låter en kryssa kors och tvärs från spel till spel, bana till bana.
Och vilka banor det är.
Kvaliteten dippar rätt dramatiskt efter det revolutionerande första ”Halo”, men här finns fler 
-banor än på någon annan spelskiva någonsin. Även om man får en del slagg på köpet.
Brutalt boot camp
Till skillnad från många andra shooters, där man i princip kan sätta ett gummiband på avtryckaren och peka siktet lite lojt åt ungefär rätt håll för att ta sig vidare, är ”Halo” ett brutalt boot camp där hjärnan måste gå lika varm som kulsprutepiporna om man vill överleva. Höjer man svårighetsgraden ett snäpp eller två framstår till och med – eller snarare i synnerhet – det 13 år gamla originalet som det smartaste, hårdaste och mest dynamiska som genren någonsin spottat ur sig. Det tar visserligen några timmar, och en nedgnisslad tandrad eller två, innan man kommer in i det legendariska flowet igen. Men när man väl gjort det finns det ingen muta i världen som skulle kunna få en att byta tillbaka till något annat fps.
Fascinerande skönhetsbehandling
Kronjuvelen i samlingen är ”Halo 2”, som lagom till sitt tioårsjubileum fått samma skönhetsbehandling som originalet för tre år sedan. Det är än idag en kampanj pepprad med puckade designbeslut, men ändå fascinerande att med ett knapptryck se grafiken förvandlas från ”MS röj” till Mona Lisa. (Precis som i ”Halo anniversary” kan man växla mellan gammal och ny grafik närsomhelst, till och med under mellansekvenserna.)
Och då har jag inte ens nämnt (det i sammanhanget ganska svaga) ”Halo 3”, eller det svindlande universum av multiplayer-möjligheter som seriens fyra spel flätats ihop till. Eller det faktum att man som ägare av denna samling garanteras gratis tillgång både till ”Halo 5”-betan och den Ridley Scott-producerade tv-serien ”Halo: Nightlife”.
Allt detta gör ”The Master Chief collection” till ett ovärderligt praktverk för dig som, efter över ett decennium och sex spel, fortfarande känner att du behöver mer ”Halo” i ditt liv.
Eller åtminstone lite fler achievements.
En skiva – fyra ”Halo”
”Halo: The Master Chief collection” fokuserar, som titeln antyder, på just karaktären Master Chiefs äventyr. Detta innebär att samlingen inkluderar del ett till fyra av serien, men hoppar över de två ”Halo”-spel som haft andra huvudpersoner: ”Halo 3: ODST” samt ”Halo: Reach”.
”Halo 1”, ”2” och ”3” utvecklades av Bungie, som efter ”Reach” (vilket alltså inte ingår här) övergav serien för att istället satsa på ”Destiny”. ”Halo 4” utvecklades istället av Microsoft-ägda 343 Industries, och är på gott (vansinnigt snygg grafik) och ont (betydligt tristare banor) väldigt olikt de tidigare delarna.
Samtliga multiplayer-lägen med tillhörande banor – inlusive dem som inte ingick med spelen när de först släpptes, utan tillkom i efterhand som separata nedladdningar – har också inkluderats på spelskivan. De har dock inte integrerats med varandra, vilket innebär att alla skillnader spelen emellan bevarats även på multiplayer-sidan. Man kan alltså inte spela en bana från ”Halo 2” med vapen och utrustning från ”Halo 3”.
Till skillnad från i originalen finns alla banor tillgängliga redan från början. Tack vare så kallade playlists kan man dessutom ta sig an små (eller enorma) avsmakningsmenyer som låter en hoppa från spel till spel. En playlist kan exempelvis inkludera fordonsbaserade banor från alla fyra titlar, en annan flood-fokuserade sådana. Vill man går det även att spela igenom samtliga 45 singleplayer-banor i ett svep.
Alla samlingens spel har genomgått vissa grafiska förändringar, varav den välkomna uppgraderingen till 60 bildrutor per sekund märks tydligast. Den enda riktigt dramatiska ansiktslyftningen har dock reserverats för ”Halo 2”. Det nu tio år gamla spelet har, precis som dess föregångare fick för tre år sedan, en helt ny grafisk fernissa som får det att se betydligt mer modernt ut. Denna visuella helrenovering exkluderar dock vissa multiplayer-banor, som istället ingår i sitt originalutförande.
Utöver allt detta inkluderar ”The Master Chief collection” tillgång till den kommande ”Halo 5”-betan samt den Ridley Scott-producerade serien ”Halo: Nightfall”.