Kattlikt smidigt
Uppdaterad 2012-05-03 | Publicerad 2009-06-13
Infamous
En man blir elektrisk och väcker uppståndelse.
Om det ändå hade handlat om Bob Dylan.
I stället får vi ett cykelbud som efter en explosion i påhittade storstaden Empire City inser att han laddats med elektriska superhjältekrafter. Och sen följer ”Infamous” postapokalypsens mest sönderbombade väg genom svedd betong och rostig plåt. Det är en blåkopia på senare års actionspel med lika mycket gemensamt med ”Crackdown” och utvecklaren Sucker Punch egna ”Sly Cooper”-serie som valfri shooter.
Sucker Punch gör ett par intressanta misstag med ”Infamous”. Som att de exempelvis allt för ofta tvingar ner oss i kloaker för linjär rälsaction när de lagt så mycket tid på sin metropol. Eller som att hjältens nyvunna blixtrande krafter mestadels påminner om skjutvapen i vilken förstapersonsskjutare som helst. Eller att de är så stolta över sin karmamätare – man kan vara ”god” eller ”ond” här – att den blir både övertydlig och ointressant.
Men man framhärdar – och man gör det med ett leende på läpparna – tack vare spelkontrollens kattlika smidighet. Det är så lekande lätt att fara fram över hustaken, att klättra uppför fasaderna och att hoppa över gapen mellan huskomplexen att det känns som om man redan från början äger hela staden.
Och det är cykelbudets verkliga superkraft.
Bob Dylan lär han aldrig rå på.