Ett mästerverk som tappat lite av lystern

Alfred Holmgren

Remastrade Resident evil är inte perfekt – men den bästa versionen av ett makalöst spel

SKRÄCK Om det är något jag lärt mig av ”Resident evils” nyutgåva så är det att alltid backa upp mina filer.

Det är inte det att det inte längre är en fröjd att plöja sig igenom ”The shining”-inspirerade Spencer Mansions murkna korridorer, lösa obskyra pussel och förvandla zombieskallar till köttkonfetti. De kyliga hallarna ekar av ”Super Metroid” och ”Simon’s quest”: Capcom har kritiserats för sin fokus på backtracking, men det är ett briljant designbeslut lika mycket som en smart budgetavvägning. (1996 var förrenderade bakgrunder hårdvaluta, och därför tvungna att återanvändas så flitigt som möjligt.) Att bokstavligt talat låsa upp den enorma herrgården rum för rum, och ständigt behöva återvända till redan utforskade områden för att hitta nya föremål och ledtrådar, är lika obehagligt som beroendeframkallande.

Ohyggligt vackert

Tyvärr tappar denna remastrade version lite av sin lyster eftersom de statiska bakgrunderna inte fått samma träffsäkra makeover som karaktärerna och fienderna de befolkas av. Grafiken, hämtad från den månskensmarinerade Gamecube-remaken, är fortfarande ohyggligt vacker. Men om Capcom bemödat sig med att behålla originalfilerna, och antingen rendera om dem i hd eller låta oss utforska dem i full 3d, hade ”Resident evil” med lätthet varit årets snyggaste spel. Istället solkas det ner av taggiga övertoningar och synliga jpeg-artefakter.

Fenomenal förvirring

Den andra stora nyheten i remastern är ett helrenoverat kontrollschema, där den gamla ”pansarvagnskontrollen” – som känns som att vada genom smält vax – fått sällskap av en ny inställning där man helt enkelt pekar spaken åt det håll man vill springa. I kombination med de ständigt växlande kameravinklarna leder detta dock till en fenomenal förvirring i trängda lägen.

”Resident evil” är, trots sin benhårda svårighetsgrad och miserabelt pilliga resource management, ett mästerverk som står sig än idag – långt läskigare och mer spelmekaniskt slipat än de flesta konkurrenter.

Men det är svårt att inte bli besviken när den sjätte utgåvan av samma spel är så bristfällig att man omedelbart börjar längta efter den sjunde istället.

Här är nyheterna i nygamla ”Resident evil”!

Den nya versionen av ”Resident evil” är även känd som ”Resident evil HD remaster”, och är alltså ingen grundlig remake av spelet. I stora drag är det samma kraftigt omgjorda utgåva som släpptes till Gamecube 2002, vilken bland annat inkluderade nya fiender, områden, bossar, pussel och defensiva vapen.

Gillar man inte seriens klassiska ”pansarvagnskontroll” går det numera att byta ut den mot en modern variant, där man inte går framåt (från karaktärens perspektiv) genom att dra spaken uppåt, utan helt enkelt styr åt det håll man vill röra sig. Dessutom springer man automatiskt, utan att behöva hålla in en knapp.

Grafiken har putsats upp rätt rejält – med nya effekter, snygga 3d-modeller i hd och statiska bakgrunder som restaurerats (med blandat resultat) – samt presenteras numera i 16:9-formatet (det går dock att byta tillbaka till 4:3). Ljudet har även det remastrats.

I pc-versionen finns dessutom möjligheten att välja mellan 30 och 60 fps.