Ett magiskt återseende

Majora’s mask är än idag ett helt unikt Zelda-spel

ÄVENTYR Ingen valuta är mer dyrbar än tiden. Den mäter vår existens, begränsar lidande och lycka, skänker oss minnen. Och förr eller senare tar den slut för oss alla.

Förutom om man är en liten grönklädd pojke från Hyrule – som med tiden som förbandslåda kan läka en hel planets sår.

Nintendo 64-klassikern ”Zelda: Majora’s mask” är ”Zelda”-spelet Guillermo del Toro aldrig gjorde. Samme Link som räddade dagen i ”Ocarina of time” trillar här bokstavligen ner i ett kaninhål och tvingas likt underlandets Alice upptäcka en skruvad ny värld. En värld som befinner sig på randen till undergång eftersom månen är på väg att krascha ner i den.

Tillbaka på ruta ett

Skuggan som månen kastar över hela spelvärlden präglar även dess invånare. Många är ängsliga och skräckslagna, andra har drabbats av en förlamande apati. ”Majora’s mask” handlar till stor del om dessa människor. Om saknaden efter försvunna föräldrar, olycklig kärlek och hjältar som dör alldeles för unga. ”Zelda”-spelen är i vanliga fall episka äventyr i första hand, men i ”Majora’s masks” fall är din utsträckta hand viktigare än den du håller svärdet i.

Och situationen är inte så hopplös som spelets karaktärer tror. Link är nämligen fångad i en ”Måndag hela veckan”-liknande loop, och har från det att spelet börjar 72 timmar (motsvarande en dryg timmes speltid) på sig att förhindra apokalypsen. Genom att spela ”The song of time” kan han återvända till gryningen tre dagar innan katastrofen. Vissa föremål följer med tillbaka i tiden, men det mesta sköljs bort av återvändande sekunder. Och det gäller även saker du gjort. Folk du räddat och hjälpt är tillbaka på ruta ett.

Frustrerande mekanik

Det är en på många sätt oförlåtande mekanik som säkerligen kommer frustrera nytillkomna spelare, men då ska man ha i åtanke att tidsmanipulerandet är mer givmilt nu än det var för 15 år sedan. I den strålande 3DS-utgåvan finns möjligheten att hoppa fram i tiden till specifika klockslag och man har även en bättre överblick tack vare den uppdaterade loggboken. Äventyret kräver alltså att man planerar sina tre dagar på ett smart sätt, vilket dock sällan är särskilt svårt i praktiken.

Vissa designbeslut kan dock reta gallfeber på den mest tålmodige. Den som infiltrerar gerudopiraternas gömställe med bara en enda flaska i sitt inventory kommer exempelvis få anledning att förbanna Nintendos omständighet. Inte heller kameran fungerar helt smärtfritt – den stumma och märkligt placerade extra styrspaken på New Nintendo 3DS ger tyvärr ingen större assistans.

Storartad upplevelse

Men det är ändå en storartad upplevelse att få återvända till ”Majora’s mask”. Den Nintendo 64-kantiga grafiken har sandpapprats med varsam hand så till den grad att spelet knappt känns igen, därtill är 3d-effekten förtrollande bra. Links många makalösa maskmetamorfoser är än idag ett inslag som förtjänar alla hyllningar i världen.

Äventyret i sig är både storslaget och djupt personligt på en nivå få andra ”Zelda”-spel kan matcha. Med månen ständigt hängande över axeln finns här ett säreget svårmod som inte ens fåntratten Tingle kan upphäva.

15 år är en väldigt lång tid. Mycket hinner hända, speciellt i en konstform som hela tiden utvecklas tekniskt och designmässigt. Men ”Zelda: Majora’s mask” trotsar alla ålderskrämpor. Bakom masken döljer sig ett i sanning excentriskt spel som omöjligen kan definieras utifrån eran då det skapades.

Det är tidlöst – och därmed näst intill oskattbart.