’Spela det en gång – och aldrig igen’
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-06
Spelutvecklaren David Cage om varför ’Heavy rain’ provocerar
Kan du tänka dig att mörda någon?
Inte? Inte ens om ditt barns liv står på spel?
Provokativa spelet ”Heavy rain” tänker testa din moraliska gräns.
Döden är välkommen här.
I andra spel möts man av meddelandet ”game over”. Man börjar om.
Men de fyra rollfigurerna i thrillerspelet ”Heavy rain” kan alla dö. Då slutar berättelsen på det viset.
Inte lek eller utmaning, utan en berättelse. Det är viktigt att poängtera. Allt man som spelare gör i franske visionären David Cages (”Fahrenheit”) kommande spel är underordnat berättelsen, historien. De fyra vardagsnära rollfigurerna – som man vid olika tillfällen tar kontroll över – ställs i ”Heavy rain” inför en avgörande fråga. Hur långt är du beredd att gå för att rädda någon du älskar?
Bestämmer själva
Skillnaden mot litteraturen och filmen är att ”Heavy rain” överlåter svaret på den frågan till spelarna.
För de fyra rollfigurerna kan också överleva.
Spelarna bestämmer själva.
– Det är förmodligen något vi alla sagt någon gång, säger David Cage. ”Jag skulle göra vad som helst för dig”. Vi har sagt det till våra föräldrar, våra barn och våra fruar. Frågan som spelet ställer är vad de orden egentligen betyder. Skulle du göra allt? Skulle du offra ditt eget liv? Skulle du ta någon annans liv?
Varför kan ”Heavy rain” svara på de frågorna?
– Det är egentligen inte spelet som svarar. Det ställer frågan och du svarar.
Är du ute efter att agera som något slags moralisk guide?
– Nej. Jag vill inte göra ett spel där svaren är svarta eller vita. Det finns inget svart eller vitt i verkliga livet. Allting är liksom grått. Jag vill inte berätta för spelaren vad som är rätt eller fel, för det finns inga enkla svar på de här frågorna. Mitt mål handlade mer om att ge dig förutsättningarna, skapa sammanhanget och låta dig bestämma på egen hand.
Varför ägnar du dig inte åt litteratur eller film i stället?
– För att jag gillar det här mediet. Om man föddes på 1800-talet ville man antagligen bli författare. På 1900-talet ville man bli regissör. Men på 2000-talet vill man antagligen jobba med spel. För det här är verkligen platsen att utforska, upptäcka och uppfinna. Det finns spel som handlar om att skjuta eller om att köra bil. Så det finns mycket att upptäcka när det gäller den känslomässiga sidan.
”Inte viktigt”
Men det saknas bra berättare i spelvärlden.
– Jo. Det är sant. Och det har att göra med att det är väldigt få spel som behöver manusförfattare. De flesta förläggare anser inte att en bra historia eller intressanta karaktärer är viktigt för spelen. För det mesta gör de spel för barn och tonåringar och de bryr sig inte så mycket om sånt. Där finns ett glapp mellan spelen och marknaden. Genomsnittspelaren är 35 men spelen riktar sig främst till 15-åringar.
Jag håller med dig. Jag är 32 år och längtar efter en annan typ av spel. Men det finns inte så många.
– Nej, det är verkligen lustigt att studera det där glappet. Det är sällsynt att se en bransch göra något för en publik som inte längre existerar. Visst, det finns barn och ungdomar som spelar men genomsnittsåldern är 35, herregud. Den publiken nöjer sig inte med att bara skjuta aliens i korridorer. De vill en upplevelse som går att leva sig in i känslomässigt. Som lämnar ett avtryck i dem när spelet är över.
Spela bara en gång
Om man spelar ”Heavy rain” flera gånger är det ju fullt möjligt att göra olika moraliska val. Förtar inte det poängen med spelet?
– Jag skulle önska att folk spelade ”Heavy rain” en gång och aldrig spelade det igen.
Det är första gången jag hör en spelutvecklare säga så.
– Men det är som i verkliga livet. Gör du fel i verkliga livet kan du sällan göra något åt det. Det är gjort.