”Oslipad Broadway- spillra på tomgång”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-03
Ida Lithell om rätt och fel låtval i ”Körslaget”
Så tyckte jag mig se Körslaget som en oslipad Broadwayspillra på tomgång. En rivig musikal som med nya figurer gått upp innan repetitionerna ännu hunnit omvandla känsla till träffsäkerhet. Rösterna sitter inte, koreografin sitter inte. Det enda som sitter är publikhavet.
Efter denna afton måste liknelsen korrigeras, Broadway ligger längre bort än fängelseåren på högstadiet och gymnasiet. Jag bevittnar ett rörigt handfladder och fler luftgitarrer än min 90-talsförnekelse klarar av på ett 2000-tal.
Plötsligt framstår alla ihopsnickrade skolrevyer som garvade mästerverk. Visst, applåderna efter dansnumret till Right said Freds "I´m too sexy" med undertecknad i Ray-Ban och cykelbyxor rev inte ned något tak. Men handföringen på scenen saknar fortfarande motstycke i hobbykoreografins historia.
Avsaknaden av taktkänsla charmar snarare än stör, något av ett vinnande koncept för Körslaget. Programmet tjänar på att människor i olika åldrar med olika stilar gör vad de kan för att förenas i ett och samma rörelsemönster.
Jag räknade lite på körmedlemmarnas snittålder. Hanna Hedlund har de äldsta sångarna i sitt team med en medelålder på 36 år, i team Carlsson är siffran 27. Det måste sägas, visst är det taktfullt att överbrygga generationsklyftorna med samma koreografi för alla åldrar?