Dramat var årets absolut bästa tv
Publicerad 2011-05-02
Tre hammare, en spik och en skidlegendar under attack.
Mer än så behövs inte för att toppa allt annat.
Det här var årets i särklass bästa tv.
Jag har följt ”Mästarnas mästare” sedan programmet slog igenom med dunder och brak redan under premiärsäsongen 2009.
Flera episoder har hållit riktigt hög nivå, eller Kristallen-klass, om man vill vara branschkäck.
Minns ni till exempel premiärsäsongen, när Thomas Wassberg avslöjade sin fäbless för stenhård tysk metal och bandet Rammstein? Eller när provokatören Patrik Sjöberg drev en lättretad Tomas Gustafson till vansinne i fjol?
Det var tv-godis i sin ädlaste form.
I går nådde ”Mästarnas mästare” sin högsta topp någonsin.
Den sjätte avsnittet var ett epicentrum, alla andra avsnitt både före och efter det här kommer mer att betraktas som för- och efterskalv.
Och allt som behövdes var tre hammare, en spik och Ingemar Stenmark intryckt i ett hörn.
Jag blev nervös och lite orolig när alla vände sig emot Stenmark, jag skrattade som ett barn åt snedträffarna och allt trashtalk, log åt Ingemars försiktiga små psykningar och satt knäpptyst och spänd när han fick chansen att kommentera ”mobbningen”.
– Det känns som när de ändrade reglerna i världscupen, sa han.
Stenmark-humorn börjar slå igenom på allvar nu.
Sedan rullade det på.
Anders Limpar är ju fantastiskt underhållande på alla sätt och han bjuder verkligen på sig själv.
Hans förmåga att misslyckas i precis allt han tar sig an – i pilkastning, klossbygge, stanna under vatten, hålla balansen eller räkna krukor – är ju ren lyteskomik.
Självdistansen han faktiskt visar upp när han konstant sågar sig själv vid fotknölarna gör det hela ännu bättre.
Dessutom var hans hyllningsfilm den läckraste vi har fått se den här säsongen.
Och så Pekka, så klart.
Han är först in i varenda situation där det bjuds ett kramtillfälle och hans sätt att föra sig skulle få råbarkade Vladimir Putin att mjukna upp och börja gnola.
Hanna Ljungberg bröt mot artighetsreglerna, var cynisk i sitt val av motståndare till nattduellen och det var nästan så att man skämdes när man såg känsloyttringarna efter avgörandet.
Brandin dansade runt som om hade vunnit VM-guld, Hanna Ljungberg såg så sur ut att jag för en sekund trodde att hon skulle börja klösa sig själv och alla i hennes närhet.
Det här var 60 minuters lättsamhet, glädje, nervositet, oro, ängslan, vemod, nostalgi, genans och upprymdhet.
Alla känslorna på en och samma gång, som Gessle sa.
Det finns bara ett program i teve just nu som kan locka fram det just nu.
Vid det här laget vet ni vilket jag syftar på.
* * *
Sten, sax, påse.
Äntligen fick ”klunsen” den plats i tävlingssammanhang som den förtjänar.