Den kvinnliga blicken blir ett problem i SVT:s mansprogram
Publicerad 2022-05-11
TV-KRÖNIKA Tanken är god. Men Bianca Kronlöfs enögda SVT-serie om manlighet är ett typexempel på public service som alienerar sina finansiärer.
Det vill säga vanligt folk.
SVT. Ibland undrar man exakt hur långt ifrån allmänheten ni befinner er, i allmänhetens tjänst.
Som när ni, nyligen, valde att granska bristerna i ett stängsel runt ett gruvhål. I stället för att ställa obekväma frågor kring den man som med berått mod slängde ner en kvinna i just det gruvhålet.
Tänkte ni att vad folk verkligen behöver informeras om nu, är VEM som inte hade fixat till stängslet?
Och som nu. När ni har gjort en programserie som problematiserar mansrollen – ur ett så ultrakvinnligt perspektiv att till och med jag, som själv är kvinna, känner mig trött, och börjar sympatisera med den synnerligen maskulina förmågan att bara stänga av öronen och zooma ut.
Det är inte det att den tredelade serien ”Ta det som en man” – i vilken den (självutnämnt) politiskt korrekta feministen, komikern och skådespelerskan Bianca Kronlöf vill undersöka hur män i olika åldrar ser på manlighet, feminism och jämställdhet – inte har sina stunder.
Det är det att den i grund och botten inte alls handlar speciellt mycket om hur män ser på mansrollen och jämställdhet i största allmänhet, utan om att Kronlöf vill få män att prata om våld – i syfte att lyfta mäns våld mot kvinnor.
Något som naturligtvis är ett enormt problem, men dock något som majoriteten av män faktiskt inte ägnar sig åt.
Och det är också det att den tämligen ogenerat utgår från att män borde vara och uppföra sig mer som kvinnor. Om de bara pratade mer med varandra om känslor, började ”älska svaghet” (som vi tydligen gör rent generellt, enligt en av flera hisnande generaliseringar) och slutade upp med att vara sådana typiska karlar, skulle de må bättre, och bli bättre människor.
Den här utgångspunkten blir tydlig tidigt i serien, då Kronlöf gästar den grabbiga podden ”Sista måltiden” och påstår att det är ”en sorg” att män inte får känna hur härligt det är att sitta i någons knä.
Som tur är får hon mothugg.
För är det verkligen en skadlig norm, att vuxna män inte slår sig ner i varandras knän titt som tätt? Är det ett problem för någon? Kan man fråga sig. Eller är det kanske helt… naturligt för de allra, allra flesta?
Jag undrar hur många av SVT:s genomsnittliga manliga tittare som känner att det här är en serie som talar till dem. Gentemot hur många som känner att den är gjord för kvinnor som vill få sina uppfattningar om dem bekräftade, och som anser att de borde förändra sig.
Jag undrar också hur det hade tagits emot om en man hade fått bunta ihop kvinnor till en homogen grupp, och bre ut sig om att fruntimmer borde sluta älta, och börja bita ihop, skaka av sig saker och gå vidare.
Och är det dessutom inte förmätet, och diskutabelt, att anta att det stereotypt kvinnliga sättet att hantera livet på bör vara någon sorts existentiell ledstjärna, för alla?
Om det fungerar så ypperligt, varför mår så många kvinnor så dåligt?
”Ta det som en man” väcker många frågor.
Men inte dem som SVT förmodligen hade tänkt sig.
FJELLBORGS FAVORITER
Mum
Ett av de allra bästa, roligaste och varmaste fynden på den nya, anglofila streamingtjänsten Britbox (vars utbud också hittas på C More). Lesley Manville är alldeles förtjusande som en nybliven änka med ett gäng rätt hopplösa människor runt sig.
Super pumped: the battle for Uber
Säsong ett av antologin ”Super pumped”, om företag som har påverkat och skakat om, handlar om taxiföretaget Uber och turbulensen kring vd:n Travis Kalanick. Lite överspänt och ihåligt, men Joseph Gordon-Levitt har roligt i skitstövelrollen. På Paramount+.
Bang bang baby
En italiensk stiluppvisning på Prime Video. Året är 1986 och tonåriga Alice (Arianna Becheroni) dras in i Milanos maffia, efter att ha fått reda på att den pappa hon trodde var mördad lever. Svart komiskt, läckert, och tungt på atmosfär-fronten.
Följ TV-Koll på Facebook för full koll på allt inom tv