Blyge Mattias fick studion att koka
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-27
Det var viljans seger över nerverna.
Men Mattias Andréasson är mer än bara en värdig vinnare.
Spelar han korten rätt blir det här hans biljett in i folkligheten.
Naturligtvis hade Tony Irving fel.
Den salte domarbossen mässade inför finalen att Mattias Andréasson var korkad som ens kommit på tanken att snöra på sig Michael Jacksons moonwalkpjuck. Att ett sådant tilltag skulle kosta honom segern i programmet.
Hur det gick vet vi alla.
Västeråsgrabben lekte the King of Pop som om hans liv hängde på det. Det var bomber och granater, svett och vilja. En hisnande uppvisning i känsla och engagemang som flög likt ett glödgat spjut genom tv-rutan.
Efteråt var hela studion ett kokande hav av stående ovationer och busvisslingar så höga att de hade kunnat ge en sten tinnitus.
I det ögonblicket, just där och just då var allt klart. Den blyge västeråsaren hade segern i sin paljettklädda ficka. Det kändes lika avgjort som självklart.
Extra imponerande med tanke på den resa han gjort.
Från blyg och lite tafatt till en rakryggad och elegant dansgolvsestradör. Från den tredje i EMD som det var svårt att minnas namnet på, till självklar tv-profil.
Han var den tokanonyme som blev prenumerant på en enkel biljett rätt in i svenska folkets hjärtan. På tre månader.
Det är, som det brukar heta, inte illa pinkat.
Spelar han sina kort rätt kan det här vara början på något riktigt stort.
Det är svårt att inte tänka på Måns Zelmerlöw.
Den killen har samma ”Idol”-bakgrund, åkte också ur den tävlingen ilsnabbt, kom tillbaka som segrare i ”Let’s dance” och har snickrat en spikrak karriär på att ställa upp på det mesta och inte vara för fin för just någonting alls.
En attityd som gjort att han så sent som härom veckan stod som programledare för Sveriges största tv-program, Melodifestivalen.
Tar Mattias tillvara på den här chansen kan det här mycket väl bli hans kliv in i den sanna folkligheten. Efter en sådan här uppvisning känns det honom väl förunnat.