Svensk tv-dramatik behöver berätta även om landsbygden
TV-KRÖNIKA Vad svensk tv-dramatik verkligen behöver just nu, är inte fler skildringar av medelklassångest i villaförorten, balla karriärer i city och nervsammanbrott i Vasastan.
Det är rapporter från den landsbygd som många inte alls verkar förstå sig på.
Efter valet verkar sprickan mellan stad och land ha blivit tydlig, även för dem som tidigare inte har sett den från balkongerna i Stockholms innerstad.
Yrvakna redaktioner har skickat ut reportrar på vischan, för att spana på SD-sympatisörer och försöka förstå sig på förstagångsväljare som har skippat den sedvanliga unga vänsterfasen, och i stället gått direkt åt höger.
Herregud, brydde folk i stugorna sig inte om att de politiskt tunga kommentatorerna Amanda Schulman och Hannah Widell hade en fotosession med Magdalena Andersson?
Vilken chock.
Nå, de förvånade reaktionerna har fått mig att fundera över det här med representation. Den som det har talats så mycket om, och också gjorts mycket åt, inom både film och tv.
Men bara när det rör saker som kön, etnicitet och sexuell läggning.
En kombination av ignorans, ointresse och lathet
Det handlar betydligt mer sällan, i princip aldrig, om att vidga några geografiska vyer, och skildra livet i andra delar av ett långt land där landsbygden är väldigt många olika saker. Avfolkning, inflyttning, krisande bruksorter, välmående turistmål, vida slätter, djupa skogar, höga fjäll och ännu högre skatter, nedgångna hyresrätter, vräkiga villor, bondgårdar, släktgårdar, lågutbildade, högutbildade, arbetslösa, företagare, folk som längtar bort, folk som har hittat hem, orter som har påverkats väldigt mycket av den höga invandringen, orter som knappt har gjort det alls. Och så vidare.
Den enda helt gemensamma nämnaren är nog egentligen beroendet av bilen för att kunna ha ett fungerande liv. Och, kanske, känslan av att befinna sig inom en politisk och medial parentes.
Att svensk tv-dramatik inte ens försöker att skildra det här spektrumet, måste, antar jag, bero på en kombination av ignorans, ointresse och lathet.
Visst har det gjorts ett par föredömliga serier om tillvaron på mindre orter de senaste åren, som Lukas Moodysons ”Gösta”, Peter Grönlunds ”Björnstad” och Johanna Runevads underbara ”Falkenberg forever”. Men både byar och småstäder har överlag extremt snäva och förutsägbara funktioner som skådeplatser.
Själva poängen är att folk är byfånar
I stora drag handlar det om ett av följande två alternativ:
Komedier där själva poängen är att folk är byfånar, klär sig bedrövligt och har lustig dialekt.
Kriminaldramer där brännvin, bössor och gammalt groll leder till ond, bråd död bland ladugårdar, granar, byrackor och rostiga bilar. Helst sett genom ögonen på en hemvändare, eller annan person, som har kört långt från Stockholm och nu måste styra upp i hålan.
Tänk en sorts variant på ”the white saviour complex”, där en frälsare med handlingskraft rider in för att rädda/befria/upplysa en passiv, okunnig lokalbefolkning.
Lyteskomik och klichéer alltså. Medan det vanliga livet – det där folk blir ihop, går isär, är otrogna med sina kollegor, lever i bonusfamiljer, spelar bort sina pengar, blir av med jobbet, kommer ut ur garderoben, försöker få barn, dricker för mycket, är överbelånade, springer i ekorrhjulet, renoverar, går igenom kriser, bränner ut sig, brottas med ångest, älskar, skrattar, sörjer och inte minst lever med konsekvenserna av politiska beslut – i princip enbart skildras utifrån ett storstadsperspektiv.
Det börjar kännas oerhört trångsynt.
(PS: Nästa år kommer C Mores och TV4:s humorserie ”Padeldrömmar”, med Björn Gustafsson och Erik Haag som två killar som bestämmer sig för att bygga om sin badmintonhall till en padelhall. Och självklart utspelar den sig i en småstad – eftersom skämtet är att bara den som är riktigt efter skulle satsa på padel nu.)
FJELLBORGS FAVORITER
Thai cave rescue
Räddningsaktionen i den thailändska Tham Luang-grottan, där tolv pojkar och deras fotbollstränare blev instängda 2018, har redan skildrats i flera filmer. Men trots det, och trots att den är onödigt lång, är Netflix miniserie om den otroliga händelsen sevärd.
Snabba cash
Tech-entreprenören Leya (Evin Ahmad) går återigen ner sig i gangsterträsket, i en andra säsong av Oskar Söderlunds och Jesper Ganslandts Netflix-variant av ”Snabba cash”. Iskallt, men tajt, snyggt och rafflande, och snäppet bättre än sist.
Drömmaren – Karen Blixen blir till
Jag är kanske inte helt överens med alla kreativa val i den här serien om den danska författarinnan Karen Blixens liv på 30-talet, efter åren i Afrika. Men det är ett tjusigt kostymdrama, med en tjusig huvudrollsinnehaverska i Connie Nielsen. På Viaplay.
Hitta fler av Fjellborgs favoriter på tv.nu