”Allsång på Skansen” firar 40 år – av orimlig tv
”Allsång på Skansen” är och förblir Sveriges bisarraste tv-program.
Men Carola var roligare förr, när hon kastade plantor i stället för att skramla med kollektpåsen.
Det är 40 år sedan ”Allsång på Skansen” tv-sändes första gången, så det är inte att undra på att vi har blivit indoktrinerade. Programmet är en självklar del av den svenska sommaren, för många till och med den definitiva starten på den.
Inga konstigheter.
Fast jo. ”Allsång på Skansen” är snarare fullt av konstigheter.
Det är och förblir svensk tv:s förmodligen bisarraste program. En del sångstund på öppna förskolan Skansen, som har tagit begreppet blandade åldersgrupper till extrema nivåer, en del obligatoriskt stopp för artister på promotionoffensiv och, när det svänger som mest, en del väckelsemöte. Bland annat.
Vi har också strategiskt utplacerade kändisar, politiker som tävlar i att vara folkligast (glöm aldrig bilden av Gustav Fridolin och statsminister Stefan Löfven iklädda regnponchos, som två mänskliga jättekondomer, 2015), direktsänd falsksång som en del av själva programidén, och publikbilder som visar hela spektrumet av känslor som ryms framför scenen, från tristess till eufori, via förvirring.
Tycker du fortfarande inte att ”Allsång på Skansen” är konstigt, om inte som företeelse så åtminstone som tv-program, föreställ dig då nästa gång du ser det, att du ligger på en hotellsäng i ett främmande land, typ Japan, sätter på landets största tv-kanal på bästa sändningstid och ser detta skådespel, med ett annat folk och på ett annat språk.
Orimligt. Säger bara det.
Men, i allsångens sällsamma universum får man ändå säga att säsongspremiären var godkänd. En sedvanligt ödmjuk John Lundvik blev märkbart rörd över publikens överväldigande respons. Timbuktu jobbade med en svårflirtad skara under sin första låt – men fick revansch när han fick riva av ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” som allsång och de där väckelsemötevibbarna var nära. Och Sanna Nielsen satte pricken över i:et på en genomgående proffsig insats med att rappa som en chef.
Det enda verkliga smolket i glädjebägaren var Carolas lite väl uppenbara saluföring av den akustiska turné hon precis ska ge sig ut på. Nog för att alla som är med har något de vill sälja, men det finns ju grader i pr-helvetet.
I det här fallet kunde man i princip höra klirrandet i den utsträckta kollektpåsen.
Det var roligare förr, när hon fick feeling och kastade plantor i ansiktet på folk.
Följ TV-Koll på Facebook för full koll på allt inom tv