Jonas Gardell: ”Jag överlevde – vännerna dog”
Uppdaterad 2021-03-16 | Publicerad 2012-10-08
Gardell berättar om bakgrunden till sin redan superhyllade tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar”
Hans vänner smittades, tynade bort. Dog.
Skammen och skulden får stå åt sidan – nu ska aidsoffren få upprättelse.
– Vi måste äntligen få sörja och gråta, säger Gardell, aktuell med SVT-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”.
Jonas Gardell talar med lågmäld röst.
Han berättar om en ung man som ligger och dör. Han har stark feber och svettas ymnigt, han är väldigt rädd för att dö. Ingen vågar röra vid honom eftersom han har aids, ingen vet hur det smittar. Till slut fattar en vän ett beslut, klär av sig allt utom kalsongerna, lägger sig bredvid honom i sjukhussängen, håller om honom och överlämnar honom i döden i en kram.
Gardell tar en klunk vatten. Han fortsätter.
Han berättar om sjuksköterskan som vårdade första barnet som insjuknade i aids. Barnet dog i hennes armar trots att hon hade fått strikta order från sjukhusledningen om att på inga villkor vidröra barnet.
”Ett hedersuppdrag”
Med lugn och behärskad stämma återger han hur en kvinna kom fram till honom på bokmässan och bad honom signera och skriva ”till minnet av Hans”.
– Jag frågade ”är Hans en av de som miste sitt liv?” och hon svarade ”det var min son”.
Gardell kallar böckerna och tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” en upprättelse.
– Vi måste äntligen få sörja och gråta. Den här kvinnan måste få svart på vitt att hennes son inte drabbades av Guds straff, han var ingen mördare som spred aids. Han var en härlig, gullig vanlig kille. Det är viktigt.
Det är drygt 30 år sedan aids kom till Sverige. Gardell är övertygad om att vi kommer att översköljas med dokumentärer och artikelserier om sjukdomen.
– Den stora skillnaden är att jag faktiskt var med, jag var med och överlevde medan mina vänner inte gjorde det. För mig är det ett hedersuppdrag att få berätta om dessa unga vackra män som förlorat sina liv. De som jag har förträngt eller helt enkelt låtit bli att tänka på av flera skäl.
Han pratar om skulden över de som dog medan han fick leva vidare. Men också om samhällets skuld.
”En helt annan tid”
– Folk anar att man inte behandlade de här männen väl och det gjorde man inte heller. Det var en helt annan tid då, på 80-talet. När Mark och jag renoverade lägenheten var vi borta i några veckor under stambytet och när vi kom tillbaka hade hantverkarna skrivit ”bögjävlar” över hela sovrumsväggen. Vi anmälde inte, för det var så vi blev tilltalade.
Gardell berättar att han har gått igenom alla svenska artiklar som skrivits om aids och homosexuella. En artikel med rubriken ”Det är inte så många som fimpar i min mat längre” fick minnen att väckas till liv.
– Jag tänkte ”just det, det var ju så det var”. Jag kunde sitta på en restaurang och någon kom fram och frågade ”hur känns det att sprida aids, din jävel?” och trycka ner cigaretten i min mat.
Böckerna tog tio år
Bilden vi har av Sverige i dag är att vi lever i ett tolerant och liberalt samhälle, säger Gardell. Han rabblar: vi har Eva och Efva, Mark och Jonas, vi har Anton Hysén med Sveriges mest folkkära rumpa.
– Det är andra tider nu. Tidningarna skriver inte längre om ”bögpesten”. Folk talar inte längre om att vi homosexuella får skylla oss själva, att vi har begått ett brott mot naturen och att naturen nu hämnas på oss.
Det tog honom tio år att färdigställa de tre böcker som SVT:s serie baserar sig på.
– Jag har inte orkat ta tag i den skuld och skam jag har känt. Dels har det varit en missriktad hänsyn till samhället, för det här har varit en sjukdom man ska skämmas för. Men det här är en historia som vi måste lära oss. Om vi glömmer de här männen som blev utfrysta ur samhället, som förvägrades tandvård, som blev förskjutna av sina familjer och till slut blev nerskyfflade i svarta sopsäckar märkta ”smittofara”, om vi glömmer dem, då kan det här ske igen.
”Träffades i parkerna”
När det anonyma aidstestet kom till Sverige fick Jonas Gardell veta att han eventuellt var smittad. Resultatet utgick ifrån immunförsvarets styrka och var osäkert.
– Jag ringde till mamma och berättade och hon sa ”det är rätt bra att det är du, för du är så bra på att kämpa”. Sedan fick jag veta att jag inte var smittad, min smala lycka var förmodligen att de sexuella tekniker jag föredrog när jag var yngre inte var de allra mest smittsamma. Men det visste jag ju inte då.
Gardell sitter i ett konferensrum på Freys hotell i Stockholm. Han pekar ut genom fönstret.
25 meter bort ligger Klara kyrkogård där killarna brukade vänta på män i bilar under tidigt 80-tal, killar som skildras i tv-serien.
– På den tiden fanns inte några alternativ, man träffades i parker och på pissoarer. Och då ska du tänka att det var de allra modigaste som var där. De flesta satt hemma med sin skam, de vågade aldrig uttrycka det som är en av nyckelmeningarna i första avsnittet då Benjamin säger ”jag vill i mitt liv älska någon som älskar mig”. Förstå vilket mod det krävs för att uttala de orden, som för de allra flesta är det mest självklara.
I kväll 21.00 ”Torka aldrig tårar utan handskar” SVT1
Gift med Mark
Namn: Lars Jonas Holger Gardell. Ålder: 48. Bor: Södermalm i Stockholm. Familj: Maken Mark Levengood. Yrke: Författare och komiker. Inkomst: 416 810 kronor (taxeringsår 2011). Aktuell: Som manusförfattare till SVT-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” som baserar sig på hans romantrilogi med samma namn.
Torka aldrig tårar utan handskar
En dramaserie om en kärlekshistoria som utspelar sig när aids kom till Sverige.
Manuset baserar sig på Jonas Gardells romantrilogi med samma namn. Den första boken ”Kärleken” släpptes i augusti i år och är redan Gardells mest sålda och har kallats ”en svensk klassiker” av kritikerna. De två kommande böckerna i sviten heter ”Sjukdomen” och ”Döden” och ska bägge släppas under 2013.
Regissören till serien som visas i tre delar i SVT är Simon Kaijser da Silva.
I kväll, 21.00
Torka aldrig tårar utan handskar