Netflix serie förtjänar ett bättre öde
”One piece” är som gjord för att misslyckas – men lyckas ändå
Uppdaterad 2023-10-03 | Publicerad 2023-09-14
TV-KRÖNIKA Om du tänker att en live-action-variant av en tecknad japansk serie om en pojke med gummikropp som vill bli piratkung inte är din grej – tänk om.
Netflix ”One piece” är en skatt.
Vissa typer av tv-serier omgärdas av vad man skulle kunna kalla för en empiriskt motiverad skepsis.
Prequels, till exempel, är ett grepp som ofta görs hellre än bra.
Men ingen regel utan undantag, och med ”Breaking bad”-avknoppningen ”Better call Saul” satte Vince Gilligan och Peter Gould en ny standard för vad en prequel kan vara, och deras serie är numera en sorts gyllene måttstock i den allt tätare prequel-floran.
Tv-spelsadaptationer har inte heller haft speciellt bra rykte. Tills Craig Mazin och Neil Druckmann gav oss utsökta ”The last of us”, och i och med det ansågs ha brutit den ”förbannelse” som tidigare har vilat över liknande projekt.
Och nu har något liknande hänt igen, inom den notoriskt svåra konsten att göra live-action-varianter av japanska anime-serier.
Det är Netflix (som tidigare har försökt med bland annat ”Cowboy Bebop”, som var tämligen hajpad men floppade) som har fått bingo med pirat- och fantasyäventyret ”One piece”. Om den unge, obotligt optimistiska Monkey D Luffy (Iñaki Godoy), som har en gummikropp efter att ha ätit en djävulsfrukt som barn, och nu ger sig ut på äventyr med ett brokigt gäng personligheter, för att hitta den mytomspunna skatt som ska göra honom till kung över alla pirater.
Serien är baserad på Eiichiro Odas mangaserie med samma namn, som har getts ut sedan 1997 och sedan dess har ynglat av sig i en animerad tv-serie som vid det här laget består av över 1 000 avsnitt, samt diverse filmer och tv-spel.
Det rör sig med andra ord om den typ av centralt och älskat verk, och den typ av avancerat och frodigt världsbygge, som har fans av den seriösa skolan. Vilket betyder att en engelskspråkig live-action-variant är som gjord för att hackas sönder i småbitar.
Men Matt Owens och Steven Maeda tycks faktiskt, under översyn av Oda själv, ha lyckats göra en serie som både omfamnas av de redan invigda (naturligtvis med vissa reservationer) och av oss noviser på området.
”One piece” slog både ”Stranger things” och ”Wednesdays” rekord under sin premiärhelg, och gick rakt upp i tittartoppen i 84 länder.
Sedan dess har den puttats ner ett par hack, eftersom Netflix har ett konstant inflöde av titlar som fångar folks uppmärksamhet hur mediokra de än är, och dessutom håller fast vid en allt mer hopplös releasemodell som gör även deras starkare serier till dagsländor.
Men ”One piece” förtjänar ett bättre öde, eftersom den är så oerhört charmig.
Inte alls perfekt i alla led. Men färgglad, fantasirik, upplyftande kitschig och kul. Med ett stort hjärta, säregna figurer, häftiga miljöer, en ton, humor och estetik som sticker ut från mängden – och otäckheter som är så pass serietidningsaktiga att de kan klassas som familjevänliga.
Som ett löst, talande clownhuvud, förslavade bybor och en kock som saknar ett ben efter att själv ha ätit upp det.
Det kanske inte låter så mysigt – men mysigt är just vad det är.
FJELLBORGS FAVORITER
The Morning Show
Apples drama om dramatiken, rivaliteten och kaoset på en framstående nyhetsredaktion kan vara rörig, men aldrig tråkig. I den tredje säsongen handlar det bland annat om abortfrågan, Ukrainakriget och streamingkrisen, och Jon Hamm gör entré som en Elon Musk-liknande figur.
Wolf
En våldsam och vriden BBC-serie av Megan Gallagher, om hur en traumatiserad polis försöker lösa gåtan med sin sedan länge försvunna lillebror, samtidigt som en rik familj terroriseras av två galningar. Inte en serie för alla, men definitivt originellt. På HBO Max.
Poker face
Pass på för en av årets snackisar, som nu sent omsider får svensk premiär på SkyShowtime. Rian Johnsons ”Columbo”-inspirerade ”Poker face” är ett mordmysterium i roadtrip-form, med en suverän Natasha Lyonne som en sorts levande lögndetektor.