”The handmaid’s tale” är tillbaka – obarmhärtig, kompromisslös och storartad

Karolina Fjellborg

TV-RECENSION Den dystopiska mardrömmen fortsätter i säsong två av det becksvarta mästerverket "The handmaid's tale".

The handmaid’s tale

HBO Nordic

Säsong 2, del 1-2
Av Bruce Miller, med bl a Elisabeth Moss, Yvonne Strahovski, Alexis Bledel, Ann Dowd, Samira Wiley, Max Minghella och Joseph Fiennes.

DYSTOPISKT DRAMA Den fulländade dystopiska mardrömmen "The handmaid’s tale" – om en nära framtid där USA har blivit en religiöst fanatisk, extrempatriarkalisk diktatur, där de få kvinnor som fortfarande är fertila tvingas vara sexslavar och bära barn åt regimens högdjur – fortsätter i en andra säsong.

Handlingen tar vid direkt där den slutade sist.
Tant Lydia (Ann Dowd) – modersfigur och monster i ett – lovade konsekvenser för tjänarinnorna som vägrade att stena sin vän till döds. Och konsekvenser blir det, i form av terror och tortyr. Men Offred/June (Elisabeth Moss) åtnjuter ett visst skydd eftersom hon är gravid, och med hjälp av Nick (Max Minghella) får hon en chans att försöka rädda sig själv och sitt ofödda barn från Gileads fasor.
Något lyckligt slut finns dock inte på horisonten, och jävligt bortom alla ord är det även för den homosexuella "könsförrädaren" Ofglen/Emily (Alexis Bledel) och de andra olydiga "okvinnorna" som har skickats till de fruktade, förgiftade och koncentrationslägerliknande kolonierna för att dö, av hårt arbete eller sjukdomar.

Den stora skillnaden från sist är att "The handmaid’s tale" inte längre bara är tjänarinnan Offreds historia. Användandet av hennes berättarröst är mer sparsmakat – kanske för att Bruce Miller inte längre har Margaret Atwoods ord att luta sig mot, kanske för att den enastående skickliga Moss nu ordlöst kan förmedla Offreds känslor av raseri, skräck och sorg – och som är brukligt i uppföljarsäsonger vidgas berättandet för att ge mer plats åt andra rollfigurer och skildra ett större skeende.
Det görs bland annat med hjälp av utökade tillbakablickar. Och just de scenerna, från tiden då det verkliga helvetet fortfarande bara låg i startgroparna, är minst lika otäcka som det mer explicita våldet i nutiden, eftersom de fungerar som kusligt effektiva påminnelser om hur snabbt små indragningar, eftergifter och attitydförändringar kan urarta i fullkomlig galenskap.

Att följa upp en förstasäsong så unisont hyllad och politiskt central som "The handmaid's tale" är en svår konst, och för vissa kommer de här nya avsnitten att vara för oförsonligt mörka, tunga, grymma och våldsamma. I den här världen finns ingen plats för andrum, och en mer obarmhärtig och kompromisslös serie går inte att hitta.
Men för mig fortsätter "The handmaid's tale" att vara den allra djärvaste sortens historieberättande. Ett klockrent, becksvart och skrämmande mästerverk, med bilder lika vackra som skakande, makalöst skådespeleri – och en skräckinjagande uppmaning från framtiden om att vara vaksam på samtiden.

”The handmaid’s tale” säsong två har premiär på HBO Nordic den 26 april.

Se det här också: En annan sorts dystopisk framtidsvision får du i sci-fi-västern "Westworld", vars andra säsong precis har börjat visas på HBO Nordic.

Visste du att... Margaret Atwoods bok "Alias Grace" också finns som tv-serie (på Netflix), och att även en serie baserad på hennes MaddAddam-trilogi är under utveckling?

Just nu... visar SVT den första säsongen av "The handmaid's tale". Se avsnitten i SVT1 på söndagskvällarna, eller på SVT Play.

Följ TV-Koll på Facebook för full koll på allt inom tv