”Makaber flört med avrättningar”

Läs Ida Lithells krönika om kollektivets revansch i ”Körslaget”

helskärm

Jag har bott granne med en av Sveriges mest namnkunniga trollkarlar. Varje fredag hade han efterfest med överförfriskade trollkarlslärlingar, karaoke på efterfesten och inte en ton rätt i sången.

Tidigare i livet bodde jag under en snubbe som bra ofta repade med sin kör, om morgonen, på hemmaplan, med fotstamp i träskor.

Nu bor jag över en av höstens Idoldeltagare. Varje morgon inleder han sin sånglektion med makalösa tonhöjningar av Blinka lilla stjärna. Härom veckan hade han fest med karaokemaskinen på högsta volym och vad som lät som samtliga säsongers idoler på gästlistan.

Mina grannar är nog som dina grannar och nu finns alla våra grannar representerade i Körslaget, ett välkommet nedslag för individen och en revansch för kollektivet. Redan när trailern för programmet gick varm i rutan förflyttades vi blixtsnabbt från julegris och finanskris till Romarriket och Colosseum. Ett svart hål i mänsklighetens historia skulle alltså få oss att förstå programmets upplägg. Två tusen år senare är vi där igen. Det är vi som är folket på läktaren, vi som ska roas och bua och ropa, förlåt, rösta. Säga vad man vill om den kopplingen, men tiden verkar ha gjort oss alltmer lättroade. Vi kräver inga huvuden och denna premiärafton inte ens en utröstad käft, fast alltid ett pompöst skådespel.

Men är verkligen en makaber flört med kallblodiga avrättningar på öppen arena (som TV4 tack och lov skalat bort i själva programmet), lokalpatriotism ("Du röstar väl på Magnus Carlsson om du kommer från Borås?"), körsång ("Visste du inte att svenska folket alltid sjungit i kör?") och artister (vem är storsint nog att vända publiken ryggen för att fronta kören?) allt vi egentligen behöver för att låta oss roas?

Tydligen.

För i morgon sitter det en lapp jag själv undertecknat i min trappuppgång:

Kära grannar. Jag tänkte titta på kvällens avsnitt av Körslaget.

Säg inte till om jag stör.