Överlevarna: ”Vi var mindre värda än försökskaniner”
Publicerad 2023-11-05
TULAROSA, NEW MEXICO. ”Dammdjävulen”, kallades den.
En tsunami av aska som dundrade över bergen efter kärnvapentestet, föll som snö – och än i dag plågar invånare med cancer.
Efter Oppenheimerfilmen hoppas överlevarna på upprättelse.
– Vi var mindre värda än försökskaniner, säger Lucy Benavidez Garwood, 91.
Först en enorm smäll. Booom. Hennes säng skakade. Porslinet skallrade.
Klockan var 05.29, i mitten av juli 1945.
Hela familjen vaknade av dånet. Det var fortfarande mörkt ute när det femton till tjugo kilometer höga svampmolnet steg mot skyn, tiotusen gånger hetare än solens yta.
Lucy Benavidez Garwood såg aldrig eldklotet, men hörde smällen och kände chockvågen. 13 år gammal var hon då. Ändå minns hon det som i går.
91-åriga Lucy sätter sig vid köksbordet i Tularosa, New Mexico. På den tiden bodde hon i ett adobehus, av röd lera, rakt över gatan. Hon har inte flyttat många meter under livet.
– Den morgonen samlades alla grannar och undrade, ”kände du också jordbävningen?”.
En bit därifrån bodde Jimmy Villabisencio, i dag 81 år. Smällen var ett av hans första starka barndomsminnen. Hans mamma var ute och hängde upp tvätten före gryningen.
– Boom! Kort därefter kom ett moln, en tsunami av smuts över berget. ”Dammdjävulen”. Efter runt tjugo minuter började kristaller falla som snö över oss, berättar han.
– Sedan kom militärer och började mäta med något slags instrument. De åkte utan att säga ett ord.
Sanningen om vad som exploderat fick de inte reda på förrän flera veckor senare.
Då avslöjades att USA släppt världens första atombomb över Japan – och att det nya topphemliga supervapnet hade satts på prov i New Mexicos öken.
Kodnamn: Trinitytestet.
Askmolnet med plutoniumstrålning blåste över närliggande småorter som Alamogordo och Tularosa. Ner i skördarna, ner i vattenreservoarerna. Lucy och Jimmy bodde bara en mil från smällen.
– Vi fick inte veta någonting. Regeringen sa inte att det var farligt. Men de visste. De visste, upprepar Jimmy.
Först dog djuren mystiskt. Snart blev folk i deras närhet sjuka och började dö. Månaderna efter Trinitytestet ökade spädbarnsdödligheten i New Mexico med 56 procent. Sällsynta fosterskador ökade. Jimmy och Lucy fick själva cancer.
Invånarna var mestadels ursprungsbefolkning eller migranter från Mexiko. Ofta fattiga och lågutbildade. Det kan ha bidragit till att de ”offrades” för USA:s atomtest, tror Lucy.
– Vi var mindre värda än försökskaniner. Som möss, säger hon.
78 år senare spökar tumörerna vidare. En del familjer har drabbats av cancer i hela fem generationer. Grannar, syskon, föräldrar.
Lucy bläddrar bland sina svartvita familjefoton. Cancer, cancer, cancer, pekar hon.
– Kör längs gatan här, och i varenda hus finner du personer som antingen har cancer själva, eller som har närstående som dött av cancer.
Testplatsen Trinity valdes av forskarna på grund av dess ödslighet.
Men, det var inte helt isolerat: En halv miljon människor bodde inom 25 mils radie.
Partiklar från atomtestet spreds till 46 delstater i USA och hela vägen Kanada och Mexico inom de första tio dagarna, visar en färsk studie.
Värst var det naturligtvis för de som bodde närmast.
Fysikerna i det så kallade Manhattanprojektet visste att de utsatte lokalbefolkningen för en risk. De fruktade till och med att explosionen kunde starta en kedjereaktion som satte atmosfären i brand – och utplånade jorden. Men hemligstämpeln på kärnvapenexperimentet var högsta prio när landet dragits in i andra världskriget. Evakueringsplaner sattes aldrig i verket.
Plockade stenar från testplatsen
När sommarens stora blockbusterfilm Oppenheimer hade premiär var förväntningarna skyhöga. Men när eftertexterna rullade grusades New Mexico-offrens förhoppning om erkännande. Inte en enda gång nämndes alla de som levt i testplatsens skugga.
De som levde nära Trinity och andra kärnvapentestplatser kallar sig själva ”downwinders”. I Tularosa-området har gruppen samlat över tusen familjehistorier från området och hur deras hälsa påverkats av regeringens provsprängningar.
70-åriga Edna Kay Hinkle är en av de som engagerat sig. Hennes pappa vaknade av explosionen 1945. Ett par år senare gick han och släktingar in på testplatsen, grinden var öppen och de kunde vandra fritt. De plockade gröna glasstenar som de såg på marken. Trinitit. Smält ökensand, efter explosionen, med plutoniumpartiklar i.
– De lade stenarna som dekoration i en skål vid köksdörren. Långt senare sa någon, ”du vet väl att de är radioaktiva?”, säger Edna.
Alla som besökte platsen i hennes familj fick cancer. 32 släktingar totalt, varav över hälften dog. En kusin föddes utan ögon. Hon drar med fingret längs det papper där hon började dokumentera alla cancerfall i släkten.
Själv har hon tampats med cancer i flera omgångar. I brösten. Huden. Hon drar upp skjortärmen och visar de senaste cancerfläckarna som bränts bort.
Kräver kompensation
Att bevisa att den förhöjda mängden cancer i området beror på ökad strålning är svårt. En studie visar att radioaktiviteten från Trititytestet kan ha bidragit till 1 000 cancerfall till år 2034. Forskarna har dock inte kunnat fastställa att de efterföljande generationernas cancer också kopplas till Trinitytestet. Men för många i Tularosa och Alamogordo behövs inga hårda bevis: De ser konsekvenserna i familjealbumen och på kyrkogården.
Edna Kay Hinkle har aldrig övervägt att lämna sin hästgård och yuccapalmer.
– Folk frågar varför jag är kvar. Vi växte upp här, vår familj är här! Jag tror det är för sent att få panik nu.
Filmen Oppenheimer, vägrar hon se. Hon anser att den glorifierar bomben.
– Det gör mig förbannad.
Sedan 90-talet finns ett federalt program i USA som kompenserar alla de som blivit sjuka av förmodad exponering efter strålning från kärnvapentester. Miljarder dollar har redan betalats ut till personer i Nevada och de som arbetade vid Trinity. Samtidigt har civila i New Mexico inte fått ett öre.
De fortsätter kämpa för att få ekonomisk kompensation. I årtionden har de stått och stampat. Plötsligt hände något: I augusti, under ett besök till New Mexico, lovade president Biden att försöka hjälpa till.
Jimmy Villabisencio, som sliter med prostatacancer, vill ha hjälp med de enorma sjukhusräkningarna. I övrigt bryr han sig inte om ekonomisk ersättning trots att han upplever att staten vänt dem ryggen.
– Jag är snart 82. Jag tror det är för sent för mig. Men jag vill att regeringen ska erkänna vad de gjort. En del barnbarn skulle kunna få något.
När nya krig ökar de geopolitiska spänningarna, USA biffar upp arsenalen och Putin kärnvapenskramlar, vill han varna omvärlden för strålningens långverkande konsekvenser.
– I Japan dog många på en gång när bomben fälldes, säger han. Men vi var de första offren. För oss har det varit en långsam, utdragen död, säger han.
– Vi behöver inte kärnvapen, se på förödelsen det orsakar – för vad?
