Här anländer de anhöriga till platsen

Vernet. Drygt två dygn efter flygkraschen anlände de 150 omkomnas anhöriga till platsen.

Strax innan hade de nåtts av informationen att det inte var en olycka – andrepiloten hade medvetet tagit död på deras nära och kära.

Här tog de ett första farväl.

Strax efter 16-tiden på torsdagen nådde de sju bussarna med dödsoffrens anhöriga alpbyn Vernet. Då hade de rest i flera timmar från första uppsamlingsplatsen i Marseille på Frankrikes sydspets. Bussar med anhöriga från både Düsseldorf i Tyskland och Barcelona i Spanien.

Några av bussarna hade tonade rutor. Andra inte. I dem drog många för gardinerna. En del tittade ut.

En efter en klev de ut. I bakgrunden syntes bergmassivet Montagne des Tétes.

Fick veta om Andreas

Bara timmar innan de anlände till platsen hade de anhöriga informerats om att deras nära och kära inte hade ryckts ifrån dem genom en olycka. Planets andrepilot Andreas Lubitz, 28, har högst troligt medvetet avslutat deras liv genom att styra in i Tétes. Samtidigt som piloten på andra sidan bankade på dörren i panik.

Röda korset mötte upp de hundratals närmast sörjande redan i Marseille.

– Där har vi närmat oss dem. Vi försöker se till deras behov och ge dem psykologiskt stöd, säger Patti Ortin, vid Röda Korsets presstjänst i Spanien.

Väl i Vernet fanns 15 specialutbildade personer från Röda Korset för att ge psykisk hjälp.

Då bröts tystnaden

Hand i hand gick de anhöriga upp till det torra gula gräsfältet i Vernet. Där stod poliser två och två och höll upp de 150 dödas landsflaggor; Tyskland, Spanien, Danmark, Iran, Australien, Venezuela, Argentina, Colombia, Japan, Belgien, Nederländarna och Israel.

Genom molnen sprack en strimma ljus fram och lyste på berget. Några kilometer därifrån låg flygplatsresterna.

För första gången sedan olyckan var det tyst i skyn. Helikoptrarna höll sig borta. De anhöriga fick sörja i fred. Platsen var avspärrad och de hundratals journalister från hela världen stod bakom kravallstaket 150 meter bort.

Under tiden avtäcktes en planket med inskription till minne av de döda. Först efter ungefär 1,5 timme började de återgå till bussarna. När de stod där och väntade hördes först den första helikoptern. Sen den andra. De var antingen på väg eller bort från kraschplatsen.

Flera anhöriga stannade upp, tittade mot skyn och bergen. Mot platsen där det oförklarliga hänt.