Kollegornas hyllning till Lena Mellin: ”Turbokvinna”
Publicerad 2023-02-22
Hon blev chef för samhällsredaktionen på 80-talet och skördade stora utmärkelser på 90-talet.
Lena Mellins gärning har handlat allt från Stora journalistpriset till avbrutna presskonferenser – och en adopterad biffko.
– Det gick ju inte för Aftonbladet att slakta Ferdinand utan Lena fick ta hand om den, säger före detta kollegan Eva Franchell, 71.
På 80-talet gick Lena Mellin från reporter till kommentator – och sedermera chef för samhällsredaktionen. På 90-talet etablerade hon sig som en av Sveriges mest framstående journalister. 1996 tilldelades hon Publicistklubbens stora pris och två år senare, 1998, mottog hon Lukas Bonniers journalistpris – Stora Journalistprisets mest prestigefyllda utmärkelse.
På Aftonbladet hade hon blivit en självklar röst och ledare.
– Hon kom med i redaktionsledningen på alldeles egna meriter. Annars var det mest höga chefer där, men hon kom med i kraft av sin person – av att vara Lena Mellin, säger Aftonbladets tidigare redaktionschef Niklas Silow, 72.
– Hon blev en röst för Aftonbladet, och det var i egenskap av att det som hon fick den positionen.
Lika vass mot alla
Niklas Silow minns Mellin som ”ung, blond, bestämd och visste vad hon ville”.
– Jag har aldrig, under de år jag känt henne, kunnat placera henne i något läger politiskt. Det är ett bra betyg om man är politisk krönikör. Hon är lika bitsk, elak och vass mot alla.
Maria Crofts, 66, journalist på Dagens Nyheter, var på Aftonbladet mellan 1989 och 1999. Den större delen av den tiden var hon på samhällsredaktionen med Lena Mellin som chef.
– Det var väldigt roligt. Vi gladdes väldigt mycket åt alla framgångar på tidningen och självklart även Lenas, säger hon.
– Vi kämpade väldigt, väldigt hårt på 90-talet för att gå om Expressen och gjorde ju det till slut. Alla framgångar tyckte vi var toppen, och det är klart att det var jätteroligt att det var Lena som fick priser och så.
Amelia Adamo, 75, var featurechef på Aftonbladet mellan 1984 och 1991. Efter det har hon bland annat grundat magasinet Amelia och blivit en symbol för den starka, framgångsrika svenska mediekvinnan. Men den trefaldige Stora Journalistprisetvinnaren har också en tydlig förebild.
– Lena Melin fick mig att sluta att vara så förbannat till lags. Jag strävade oavbrutet efter att bli omtyckt och det gjorde absolut inte hon, på ett oerhört sunt sätt. Hon var så orädd, säger Amelia Adamo.
– Det var en dokumentär om mig som hette ”Le och leverera”, och jag kan säga att ”le” var inte hennes grej. Hon var superbra och bussig och allt sånt där, men hon hjälpte mig och blev en förebild för hur man journalistiskt kan förhålla sig – att man inte måste le.
”En superkraft”
Amelia Adamo var tillsammans med chefredaktören Thorbjörn Larsson (1945-2022), som gav Lena Mellin ett större ansvar.
– Han uppskattade henne hur mycket som helst och såg hela tiden till att hon fick mer att chefa och bestämma över. Han litade otroligt mycket på henne och hennes omdöme. Hon var ju en superkraft, säger hon.
– Hon har verkligen varit en förebild för civilkurage och oräddhet och att journalisten har en samhällsuppgift och ska inte då behöva vara så jävla trevlig.
Ulf Kristoffersson, 66, politisk kommentator på TV4, har jobbat i samma miljöer som Lena Mellin under flera årtionden.
Politiker rädda
– Lena Mellin är en person som sticker ut och inte anpassar sig för att bli omtyckt av alla. Om hon tycker att en pressträff är ointressant, eller att en politiker står och svamlar, så döljer hon inte det, säger han.
– Hon har stuckit hål på många uppblåsta bubblor. Jag tror att många politiker känner respekt och är nästan lite rädda för henne. Vi gör ibland helt olika bedömningar, men jag uppskattar att ta del av hennes analyser. Och jag är övertygad om att hon kommer att synas och höras i medierna även om hon inte är anställd längre.
I det intensiva efterspelet till fjolårets val hade SVT:s ”Politikbyrån” skämtsamt sammanställt klipp från olika presskonferenser under en dag där Lena Mellin intagit sin plats på första raden – någon minut efter att de börjat.
– Den tyckte jag var väldigt rolig, säger Ulf Kristoffersson.
– Hon är liksom inte inställsam utan hon kommer när hon kommer. Lite roligt är det. Det är inte riktigt min stil det heller, jag vill nog vara i tid. Men det är ändå lite kul, hon skäms liksom inte – ”här kommer jag”.
Mer påläst än ministern
Och ibland gick hon tidigt. Fotograf Urban Andersson, 67, som jobbat sida vid sida med Lena Mellin sedan 80-talet, minns hur dåvarande skatteminister Thomas Östros sent en fredagseftermiddag 1997 blixtinkallade till en presskonferens på Rosenbad.
– Han skulle presentera någon nyhet om skattereglerna mellan Sverige och Norge. Lena var jävligt sur redan innan presskonferensen. Hur fan kunde man han en presskonferens klockan 17 en fredag? Hon skulle ju till lantstället på Blidö, säger Urban Andersson.
– Så börjar Östros med att svamla och svamla. Lena, som vanligt påläst, började ställa några frågor. Östros, som inte har läst på, fortsätter svamla och svamla. Då tittar Lena ilsket ner i sitt anteckningsblock och säger med bestämd stämma: ”Du verkar inte så jävla haj på det där med skatter.”
– Jubel utbröt i lokalen. SVT:s politiska ankare K-G Bergström skrattade så hejdlöst att han faktiskt höll på att ramla av stolen. Någonstans där tog denna presskonferens slut.
Enligt Nicke Franchell, 65, före detta redaktör på Aftonbladet, är det punktlighet och pålitlighet som gjort Lena Mellin till en av Sveriges bästa journalister.
”Alltid rätt vinklar”
– Jag var nattchef i 14 år och det fanns ingen som var så kvällstidningsaktig som hon, säger han.
– Hon hade alltid rätt längd på texterna, rätt vinklar, alla tillägg var klara och så hade hon alltid en löpsedelsformulering i bakfickan. Jag tyckte att det var väldigt lätt att vara nattchef när hon kom med sin del av innehållet i tidningen.
Redan på 80-talet var det ofta Lena Mellin som fick lösa problem som någon annan dragit in. En gång handlade det om en ko. Journalisten, författaren och före detta socialdemokratiska pressekreteraren Eva Franchell, 71, hade kommit till Aftonbladet 1981 som vikarie för konsumentredaktionen och i samband med ett reportage där testat på självplockning av djur.
– Man kunde köpa en liten kalv, sedan kunde man följa hur djuret växte upp till en rejäl biffko. Sedan fick man tillbaka sin kossa, styckad och klar för pannan. Då köpte jag den här kalven, döpte den till Ferdinand och skrev om den, säger Eva Franchell.
Ferdinand slaktades i smyg
– Alla tyckte att den här lilla kalven var jättesöt. Sedan gick mitt vikariat ut och Lena fick ta över Ferdinand. Och det gick ju inte för Aftonbladet att slakta den här lilla kalven efteråt, utan Lena fick avliva det här stackars djuret i smyg. Så det vill jag be om ursäkt för, att hon fick ta hand om Ferdinand. Det var dumt gjort av mig.
Senare skulle Eva Franchell få många år tillsammans med Lena Mellin på Aftonbladets samhällsredaktion.
– Hon var fascinerande. Hon var som en turbokvinna som bara samlade på sig och sög in kunskaper, travade papper på sitt rum, säger hon. Snart tog hon över hela samhällsredaktionen och på 90-talet var hon den självklara politiska kommentatorn. Hon var inte så gammal då, men ändå med en stor auktoritet.
