I rökrummet förstod jag Lena Mellins storhet
Inte ens Lena Mellin var Lena Mellin från början”, brukar jag säga
Men det är ju en lögn. Lena Mellin var garanterat Lena Mellin från början.
När att hon slog ner en skarpslipad penna i Aftonbladet 1978 började något hända.
Vi fick ett fäste.
Jag träffade Lena Mellin i december 1989, kanske januari 1990. Hon regerade över Samhällsredaktionen, in till höger när man klev in genom entrén till den snart största tidningen och tog sig förbi Anita i växeln. Men Samhällsredaktionen gick man inte in på hursomhelst som ny vikarie på natten. Därinne fanns tunga reportrar, erfarna murvlar och den politiska journalistikens drottning, Lena Mellin. De hade viktiga saker för sig. Inte som vi vikarier ute på nattskiftet, vi som vred och vände på rubrikerna till Folk i Farten och slog ihop tidningen framåt morgonkvisten.
Nej, nattgänget hade inte mycket att göra inne på Samhällsredaktionen. I stället var det i rökrummet våra vägar korsades.
Rökrummet på Globen, på plan 5, var nog från början fräscht för ändamålet. Mörkgröna skinnfåtöljer på hjul – någon har faktiskt synts till även på Västra Järnvägsgatan – glasade väggar och en slags bardisk med höga stolar. Och stora bruna askfat med logga. Numer hittar man dem ibland på Tradera.
Det var i det där rökrummet jag förstod Lena Mellins storhet.
Inte för att hon var kvinnan som skapat en helt ny typ av publicistisk position. Den politiska journalistiken som konsumentupplysning. Inte för alla skarpa analyser eller nyskapande idéer om vad Aftonbladets Samhällsredaktion kunde och skulle ägna sig åt. Inte för att vi, bland annat med hjälp av Mellins gäng, lyckades fånga den stora samhällsomvandlingen när Sverige klev ur det gamla och in i det nya 90-talet där alla kunde välja - bank, försäkring, skola, tv-kanaler …
Jo, allt det där såklart. Men det jag förstod i rökrummet var att Lena Mellin ÄR Aftonbladet.
Hon är helt orädd, alltid med läsarna i första rummet. Hon har ingen som helst respekt för auktoriteter. Ministrar, regeringschefer, generaldirektörer och vd:ar – alla får vara beredda på en välriktad skopa om man lovar runt och levererar tunt. Det duger inte för läsarna. Det duger inte för svenska folket. Och det duger verkligen inte för Lena Mellin.
Hon är oerhört kunnig, påläst och skarp. Hon lägger inte fingrarna emellan. Men hon har också en sträv värme, hon älskar skvaller och kan vara lika engagerad i en valrörelse som i att städa undan redaktionens skitiga kaffekoppar. Hon försöker inte alls ställa sig in och precis som Aftonbladet så är inte sval elegans, skira färger och dämpat tonläge hennes melodi. Nej, rejält, svart och stora rubriker – annars kan det vara. Lena Mellin är också en folkbildare i ordets bästa bemärkelse, hon förklarar, svarar och reder ut. Hon tar folk på allvar. En levande faktaruta i ständigt nya format. Hon är först in i framtiden – från skarp skribent till tv-stjärna med glimten i ögat, till vältajmad poddregent och självklar livechattare.
I rökrummet på Globen bjöd hon på blåa Blend (minns ciggtiggarna Oisín, Wixe och jag det som), fanns alltid där för att diskutera en vinkel, ett löp eller en etta med en färsk nattchef: Puff … Puff … och en skön utandning – kan man säga ”schlagerchock” tro?” Jodå!
Lena Mellin står för varje stavelse i det som är kvällstidning, hon skäms inte ett dugg. Tvärtom så har hon i kraft av att vara just Lena Mellin lyft Aftonbladets politiska journalistik till att vara den mest lästa, den mest trovärdiga och den mest inflytelserika, hon har parkerat sig i topp över Sveriges viktigaste opinionsbildare i åratal. Hon har nött gatorna runt Almedalen mer än Atterdag.
Hon har gjutit mod i en redaktion som emellanåt känt sig tilltufsad. För Aftonbladet har hon tagit de riktigt svåra besluten, utgivarfrågorna som en blek morgonstidningsredaktör med ficklampa aldrig ställs inför. Med facit i hand är det emellanåt lätt att oja sig. Men där och då får du luta dig mot din erfarenhet, din instinkt och mod. Allt det där har Lena Mellin, den som tagit besluten och hållit både en, två, tre och fyra chefredaktörers rygg. Och sen tar hon bussen hem. För hon jobbar jämt, men inte alltid. Det finns de som vittnar om Italienresor, trädgårdspyssel, släktfester och sommarnöje. Fan vet.
Och nu då?
Det är något med gravitation. En redaktion har en tyngdpunkt, ett centrum, ett ankare. En plats att luta mot när det krävs. På Aftonbladet har den platsen i decennier varit Lena Mellin. Hon har inga gudar utom journalistiken, hennes församling är svenska folket. Hon tror på en sak: sanningen. Och den lyser starkare än allt annat. Och vi, vi tror på Lena Mellin. I evighet amen.
