”Jag blev utsatt för sexövergrepp inom Försvarsmakten”
Publicerad 2021-04-10
Flera gånger under sin tid i Försvarsmakten uppger Sara Trygg att hon utsattes för sexuella övergrepp av högt uppsatta chefer och kollegor.
Nu bryter hon tystnaden med boken ”Kapten Kastrull – en våldtagen soldats sanna berättelse”.
– Jag hoppas att min historia ska få fler att våga anmäla, säger hon.
Sara Trygg: ”Jag hoppas att min historia ska få fler att våga anmäla”Det var 2013 som Sara Trygg, då 28 år gammal, bestämde sig för att ta anställning inom Försvarsmakten.
– Jag ville bli fri från ett äktenskap och ville ut i världen och göra någonting för andra. Jag kände att det fanns saker som var större än mig och jag ville göra mer än att bara vara fast i hemmet, berättar Sara.
Hon sökte till en militär grundutbildning, blev antagen och stationerades i landets norra delar.
– Det kändes både obeskrivligt och modigt. Att jag vågade bryta mig loss så där, det är fortfarande något jag är väldigt stolt över än idag.
Mötte ”Kapten Kastrull”
Minnena från den tiden beskriver Sara som mycket bra, att det var som att hitta hem.
– Det fanns en tydlig ordning, vem som bestämde och vad som gällde, men också en stark gemenskap. Uniformen och det militära livet gav mig en trygghet som jag tidigare saknat, och skogen var som mitt andra hem. Det var en plats som jag trivdes på och där jag utvecklades.
Efter grundutbildningen fortsatte Sara att arbeta som soldat, och det var i den rollen som hon några år senare skulle komma att möta en av bokens huvudpersoner – ”Kapten Kastrull”.
En man med chefsposition och gott renommé inom Försvarsmakten, men som på grund av ett antal tvivelaktiga övningar – som att förmå Sara att tvätta sig i en kastrull på ett hotellrum – fått sitt namn.
– Hans uttalade syfte var att göra mig redo för att bli officer och gruppbefäl. Men eftersom ingen annan enligt honom ville jobba med mig, så skulle han lära mig allt jag behövde veta. Men i stället för att bygga upp mig bröt han ner mig. Jag var verkligen sårbar under den tiden, hela min karriär låg i hans händer, och det var något han utnyttjade, berättar Sara, som i boken beskriver hur hon fick utföra nära övningar, ibland avklädd, tillsammans med kaptenen, och utan att någon annan var med.
”Ville sova i samma sovsäck”
Bland annat skulle hon och kaptenen vid upprepade tillfällen sova ensamma i samma sovsäck, berättar hon.
– Han förklarade det med att vid behov skulle två soldater kunna dela samma sovsäck. Men en sovsäck är inte gjord för två personer, den är alldeles för trång, men han krävde att vi skulle sova i samma.
Sara berättar om en annan övning där hon och mannen åkte ut i skogen i hans privata bil som var lastad med militär utrustning och ammunition.
– Nu i efterhand har jag tänkt mycket på hur kompanichefen kunde tillåta detta.
Vid ett annat tillfälle berättar Sara hur hon blev ombedd att inför hela sin nya pluton berätta om den våldtäkt som hon uppgett att hon utsatts för av en annan anställd inom Försvarsmakten.
– Kaptenen menade att om jag la alla korten på borden så skulle jag själv kunna förhindra ryktesspridning, men det fick mig bara att känna mig ännu mer avklädd och sårbar, och jag fick inte någon bra start i plutonen.
Rädd att bli svartmålad
Att Sara nu bryter tystnaden, och med namn och bild går ut och berättar sin historia, var inget självklart val.
– I början trodde jag att det gick att trycka undan allt som hänt mig, att jag skulle kunna gå vidare och lägga det bakom mig. Men med tiden insåg jag att jag inte mådde bättre, att jag måste stå för min berättelse. Att andra kan fara illa om jag inte berättar. Då kände jag bara, varför ska jag vara tyst med det som hänt mig?
Under skrivprocessen har Sara fått stöttning, men också blivit ifrågasatt.
– Många har varit oroliga och undrade om jag visste vad jag gav mig in på. En del kvinnor som arbetar inom försvaret har sagt att de inte alls har dessa erfarenheter, medan andra känner igen sig väldigt väl.
Samtidigt har hon varit rädd för hur boken ska tas emot. Dels av dem som är med i boken, men också av familj och vänner.
– Det finns en rädsla hos mig att jag ska bli svartmålad eller inte bli trodd och anklagad för att vara en lögnare. Sådant gör verkligen jätteont att tänka på.
”Som att kastas utför ett stup”
Under arbetet med boken har Sara också tvingats återvända till sitt förflutna, och därmed riva upp smärtsamma minnen. Både från de sexuella övergrepp och våldtäkten hon berättar om, men även känslan av utsatthet och svek från människor som stått henne nära.
En process hon liknar vid att kasta sig utför ett stup.
– Den första delen av boken, där de grövsta övergreppen förekommer, har jag fått professionell hjälp att bearbeta. Men den andra halvan, som är ganska nära i tid, där jag trodde att jag skulle få någon slags upprättelse men i stället fick höra att jag var den sämsta människan en person någonsin hade träffat, den gör fortfarande ont.
För närvarande har Sara ett frivilligt engagemang i Försvarsmakten vid sidan av sina studier. Men hon är tydlig med att hon inte helt stängt dörren för möjligheten att komma tillbaka.
– Jag trivs väldigt bra med att utbilda, framförallt tjejgrupper. För mig är värdegrund otroligt viktigt. Men ärligt talat så känner jag mig inte så välkommen tillbaka. Jag vet att det finns de som verkligen vill ha mig där, men också de som är emot. Det är svårt att komma tillbaka om du fått stämpeln som ”ett problem”. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att de inte kan anställa mig för att de har ”hört saker”.
”Mitt fall är inte unikt”
Efter flera år fick Sara till slut kraft nog att polisanmäla de övergrepp hon uppger att hon utsatts för.
Och trots att anmälningarna lades ner, ångrar hon inte att hon gick till polisen.
– Jag uppmanar verkligen alla som har varit med om något liknande att anmäla. På något sätt ger det mig lite frid att veta att det historiskt har gått att förändra saker, kanske inte under sin levnadstid, men jag hoppas verkligen att den här boken kan få leva vidare och inspirera andra att våga.
– För jag tror inte att mitt fall är unikt, inte på någon arbetsplats. Min bild är att det oftast är den utsatta som får sluta, medan den som utsätter blir kvar.