Sjukvårdaren Fredrik kom först till masskjutningen i Farsta
Oroas över våldets konsekvenser för blåljuspersonal
Publicerad 2023-07-02
Han såg ett barn ligga ihjälskjutet på gatan – och något brast inom honom.
Ambulanssjukvårdaren Fredrik Eriksson kommer inte bli densamma efter dubbelmordet vid tunnelbanestationen.
– Det här är inte normalt. Det här är sådant som händer i krig.
Ambulanssjukvårdaren: ”Svåraste jag behövt göra i hela mitt liv”
Larmet som dök upp i ambulansens kommunikationsenhet var kortfattat.
”PDV, skjutvapen”, var allt som stod på displayen.
Fredrik Eriksson och hans kollega fick alltså reda på att det rörde sig om det polisen brukar benämna som ”pågående dödligt våld” och att skott hade avlossats i Farsta centrum. Men när de slog på blåljusen så visste de inget om vad som hade hänt eller hur många som var skadade. De hade heller ingen aning om var gärningsmannen befann sig, eller om det rentav var flera skyttar.
– Vi började direkt diskutera hur vi skulle agera på plats och om det var säkert för oss att köra ända fram.
Ambulanssjukvårdarna hade precis kört en patient till Södersjukhuset och var på väg tillbaka till brandstationen i Tyresö, som de alltid utgår ifrån. När akutlarmet kom befann de sig i höjd med Skogskyrkogården. Ilfärden till Farsta tog bara några minuter.
– Radion var helt tyst så vi förstod att vi sannolikt var de första som kom dit. Men sedan såg vi en civil polisbil och då bestämde vi oss för att gå ut ur bilen.
Det Fredrik sedan fick se skulle komma att etsa sig fast i hans minne.
– Det var som att något slocknade i mig då. Och det har inte kommit tillbaka, säger han.
44-åringen Fredrik Eriksson har ett tätt helskägg, breda axlar och tatuerade underarmar. Han har varit med om mycket under de sex år som han jobbat i ambulansen. Men ingenting har krupit under skinnet på honom som masskjutningen i Farsta.
När han står vid vid centrumtorget och blickar bort mot blomsterhögarna som gulnat i värmen så kan han inte hålla tillbaka tårarna.
– Sådana här saker ska inte få hända. Barn ska inte bli skjutna och dö.
Händelsen har väckt frågor som Fredrik aldrig brottats med förut.
– Jag och mina arbetskamrater jobbar med det här för att vi vill hjälpa andra. Men nu har jag börjat fundera över hur högt pris vi är villiga att betala. Hur mycket av våra själar och hjärtan är vi villiga att offra? Var går gränsen? För egen del vet jag inte vad svaret är.
Efter att de lämnat fordonet möttes Fredrik och kollegan av mängder av människor som pekade i riktning mot tunnelbaneuppgången. Intill ambulansen hade en reklamskylt skjutits sönder. En bit bort stod en busskur som krossats av kulorna.
– Det var kaos, fullständigt kaos.
Vid entrén låg två svårt skadade personer. Fredrik såg direkt att en av dem var en pojke. Han skulle senare få reda på att killen hette Elias och var 15 år gammal.
– Livräddande insatser hade redan påbörjats. Jag kunde fokusera på att leda arbetet på platsen.
I det ingick den hjärtskärande uppgiften att bestämma vem som skulle föras till sjukhus först.
– Jag stod mitt i det och agerade i enlighet med den utbildning och erfarenhet som jag har. Det var en otroligt jobbig situation. Pojken såg ut att vara i samma ålder som min son.
– Det var en tanke som snurrade runt i mitt huvud hela tiden: ”Det här är ett barn. Det räcker nu, det har gått för långt”. De meningarna har varit kvar därinne sen dess.
Nu har lugnet och den sommarslumriga vardagslunken återvänt till Farsta centrum. Men när Fredrik går omkring på torget så kastas han tillbaka till den blodiga kaoskvällen. Sportklockan på armen visar att vilopulsen är 101 slag per minut.
– Den brukar ligga runt 55.
Flera av sjukvårdarna som deltog i insatsen har blivit sjukskrivna. Fredrik har dock fortsatt att jobba.
– Jag har fått ett otroligt fint stöd av kollegorna. Jag var ledig dagen efter det här hände, men jag var på stationen ändå. Det är lättare att prata med människor som vet vad jag gått igenom än vänner som inte har en aning.
Skjutningen har förändrat Fredrik. Han beskriver en känsla av att vara avtrubbad, bedövad. Saker som var viktiga förut har förvandlats till obetydliga petitesser.
– Minnena kommer väl blekna med tiden, men jag tror aldrig att det här kommer att lämna mig. Jag blir nog aldrig riktigt densamma igen, säger han.
