Hur kunde hon blunda?
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-29
I 24 år såg Rosemarie Fritzl ingenting.
Sju barn föddes i källaren. Rummen byggdes ut. Saker bars fram och tillbaka. Liv levdes under hennes fötter – men hon märkte inget alls.
Aftonbladets Karin Ahlborg ser en kvinna som valde bort sanningen.
För nitton år sedan födde jag mitt andra barn.
På Södersjukhuset i Stockholm.
Omgiven av en barnafar, en barnmorska och en väninna.
Samma år födde Elisabeth Fritzl sitt första barn och jag undrar jättemycket om hon var omgiven av någon alls.
Eller var hon prisgiven till sin egen smärta och skräck utan några lugnande ord eller saftglas eller trygghet?
Förmodligen.
Hur skulle hennes barns far, tillika hennes egen far, kunnat lugna, trösta eller skänka trygghet efter att ha avlat barn genom våldtäkt i en fängelsehåla?
Men han måste ju ha funnits någonstans i närheten.
En födsel är varken oblodig eller oskitig.
Det är fasansfullt omöjligt att tänka sig att denne spritt språngande man gick ner i källaren. Hämtade upp den utkrystade moderkakan, torkade lite blod och bajs, kanske vaskade av den lilla eller åtminstone slängde in några trasor att torka av henne med.
Fast han måste ju ha gjort just det.
Men ännu mer omöjligt är att tro att hans fru, Elisabeths mamma, under 24 år inte någon gång undrade vad som egentligen försiggick nere i källaren.
Men hur ofta kan en man springa ner i en källare utan anledning, hur mycket kan en man bära upp från en källare i plastpåsar, sopsäckar eller bylten utan att den lagvigda får en misstänksamhetens rynka mellan ögonen?
Ursäkta mig, jag har haft fel förut. Det är förstås fullt möjligt att tokblunda för vad som händer.
Det fanns ingen i Bobbys omgivning som hade den minsta föraning om hans förfärliga öde.
Det fanns inte någon i Anders Eklunds närhet som anade vad han var i stånd till.
Men nu handlar det om 24 år och en människa som i 8 766 dagar trampar det golv som är hennes dotters och barnbarns tak. 210 384 timmar utan en susning om att något vansinnigt pågick under hennes fötter.
Som aldrig såg byggvaror bäras in, sopor bäras ut, mat som försvann ner i ett mystiskt hål i källaren.
Som måste ha blundat väldigt hårt när blodiga trasor och förbrukade moderkakor och nerskitna blöjor bars upp.
”Josef Fritzl lurade alla” har vi som rubrik på en artikel.
Och jag förstår att alla grannar och bierstubevänner lät sig luras.
Vem går omkring och misstänker någon annan för att vara komplett vansinnig när han inte ens kommer med två udda skor på sig och varken talar för sig själv eller slår efter inbillade flugor?
Men hur Rosemarie kunnat vara så liten och dum under så lång tid är en gåta nästan lika stor som den hur det ser ut i skallen på äcklet Josef.