Pappa ratas när barnen vill ha tröst

helskärm

Barn pratar hellre med ingen alls än med pappa när de är ledsna.

Än en gång visar tidningen KP:s undersökning att papporna inte duger för tröst.

Barn- och ungdomstidningen KP har sedan flera år frågat sina läsare mellan åtta och fjorton år om hur de har det.

Årets resultat visar som tidigare att barnen helst pratar med mamma när de är ledsna. 46 procent av dem som svarat säger att de pratar med mamma, därefter pratar barnen helst med en kompis (22 procent) eller ingen alls (17 procent). Först långt ned på listan kommer pappa – bara 7 procent svarar att de helst pratar med pappa när de är ledsna.

KP har intervjuat Arvid, 14 år, som ofta pratar med sin mamma och sin storasyster.

– Jag kanske inte säger allt, inte alla detaljer. Men det känns ändå som jag sagt allt. Det blir bättre.

Däremot pratar han mer sällan med sin pappa – han skojar bort problem, tycker Arvid. Fast själv vill han bli en pappa som hans barn talar med när han blir vuxen.

– Jag vill vara en öppen person som andra kan prata med, säger han till KP.

Det är ofta så att föräldrar har olika roller i en familj, konstaterar Martin Forster, barnpsykolog och forskare på Karolinska institutet. Fast inte nödvändigtvis så att det handlar om att skoja bort problem.

– Mammor ger mer tröst, medan pappor är mer för att lösa problem, säger han.

Både tröst och lösning

Barn behöver både och, tror han.

– Tröst kan vara olika saker. Både att lyssna, förstå och visa empati, som kvinnor anses vara bättre på, och att vara mer lösningsorienterad och gå vidare, som män ofta är bättre på. Barn kanske vill ha det första, men det är inte säkert att det är bara det som barn behöver.

Så är det för psykologer som ska hjälpa människor till förändring, förklarar han.

– Föst måste man lyssna och vara inkännande, så att patienten känner sig förstådd. Sedan kan man gå vidare med lösningar. Jag tror starkt på kombinationen.

Han säger att samma resultat som i Kamratpostens undersökning har kommit fram även i andra studier, om än inte lika tydligt. Skillnaderna i mamma-papparoller handlar en hel del om hur man förväntas vara enligt våra könsroller, tror han. Kvinnor och flickor ska lyssna, känna in och förstå, medan pojkar och män inte har sådana förväntningar på sig. Kanske skulle både män och kvinnor behöva lära sig mer av bäggedera, tror han.

Maskuliniteten för snäv

Men Marco Vega, sexupplysare, aktiv i RFSU:s förbundsstyrelse och grundare av mansgrupper i Malmö, tycker att KP:s undersökning visar på hur sorgligt snäv mansrollen är.

– Maskulinitetsrollen tillåter inte män att vara känsliga. Papparollen handlar om mer praktiska saker, som att skjutsa och hjälpa till att fixa saker. Det är sorgligt.

Synen på män och hur män ska vara ärvs, eftersom den första man barn träffar som barn är pappan.

– Det blir som ett moment 22. Vi behöver sluta vara halva män, ordet "människa" är lite för kort för oss män, säger Marco Vega.

Martin Forster tror också att synen på maskulinitet präglas av gamla mönster. Fast det kan vara på väg att ändras, tror han.

– Många pojkar och män skulle må bättre om de fick vara mer känsliga. Det behövs strukturella förändringar, och det är på gång. Den första starka relationen som barna har förändras genom att föräldraledigheten delas, säger Martin Forster.