Återtåget blev en dödsmarsch
Publicerad 2013-07-31
Det är bara vi och knotten häruppe. Sikten är milsvid. Den som stod här för 295 år sedan kunde se Armfeldts tusentals karoliner starta färden mot undergången från dalen därnere.
Karl XII hade varit hemma i Sverige några år och nu skulle han kriga mot Norge igen.
Armfeldt skulle leda den norra armén. Kungen själv ledde invasionen av södra Norge.
Och väl där ledde han som alltid från den främsta linjen.
Krigshistorikern John Keegan kallar det för ”heroiskt” ledarskap. Och det heroiska ledarskapet var en absolut förutsättning för de historiska fältherrarna; de som ledde genom personligt exempel, där manskapet inte en sekund fick tvivla på sina befäls mod och vilja att ta samma risker som de själva tvingades till.
Alexander den store, Gustav II Adolf, sydstatsgeneralen Nathan Bedford Forrest var alla befälhavare, som liksom Karl XII ledde från fronten. Som vrålade ”följ mej!” och satte i väg.
Ett och annat har förändrats sedan dess. Och dagens generaler, och för den delen åtskilliga toppar inom näringsliv och administration, skyr som bekant alla risker för egen del.
Men det här handlar inte om dagens sillmjölkar utan om Karl XII, som man förvisso kan tycka vad man vill om. Men hans personliga mod var odiskutabelt.
Ingen vet vem som sköt
Den 30 november utanför Fredrikssten i Norge gick rullgardinen ned för majestätet. Karl XII tittade ut över bröstvärnet och hans officerare sa som vanligt åt honom att passa sig. Kulan gick rakt genom skallen och han fattade aldrig vad som hände.
Vem som sköt blev aldrig klarlagt. Rimligtvis kom kulan från den norska sidan. Men spekulationerna om att han fallit offer för en komplott började genast.
Med kungen död beordrades återtåg från Norge. Armén började dras tillbaka direkt.
Armfeldt och hans karoliner låg kvar utanför Trondheim. Han och hans 6 000 soldater i Haltdalen fick inte reda på att kungen var död förrän i mellandagarna. Han ville ta den snabbaste vägen hem. Upp och över fjället.
200 frös ihjäl första dagen
Mannarna var illa utrustade och kylan och blåsten slog till. Redan första dagen hade 200 man frusit ihjäl.
Det var bara början. På nyårsdagen 1719 bröt armén upp från Østby i Tydal. Det var bara fem och en halv mil till Handöl i närheten av Åre. De borde klara det på två dagar trots att det var svinkallt. Men så bröt snöstormen ut. Återtåget förvandlades till ett helvete, ordet dödssmarsch var inte uppfunnet men det var vad det var.
Åt sig proppmätta - på lik
Män föll där de stod. De stelfrusna liken låg överallt. Armfeldt kom fram till Handöl den 3 januari. Byn bestod av inalles tre hundgrå gårdar. Det var bara Armfeldt och några till som fick plats inne i stugvärmen.
3 000 man och massor med hästar låg kvar på fjället.
Nere i Duved, bara en liten bit härifrån, var det ordnat med inkvartering. På vägen dit frös ytterligare 700 stackare ihjäl.
På våren när snön smälte och liken tinade fram kunde räv, björn, kråkor, korpar, örnar, råttor och andra asätare äta sig proppmätta på döda karoliner.
De som överlevde, ofta med bortfrusna händer, fötter, läppar och näsor, kom hem till ett Sverige som brandskattats på ungdom, mannakraft och kapital som offrats för Karl XII och hans krig. Det som fanns kvar av stormakten Sverige var Finland. Men det skulle snart bli ordning på det också.
Krigsänkorna och hemvändarna med sina skador och krigspsykoser fick som vanligt klara sig bäst de gitte.
Fick i alla fall ett monument
Fast 173 år efter katastrofen fick de som dog här i trakten i alla fall det här monumentet.
Och hit kommer förstås en massa människor som hänförs av utsikten och knappt kan tro, än mindre fatta, det oerhörda som hände häromkring.
Och så kommer - naturligtvis - alla de debila dönickar som av någon anledning kallas för ”nationalister” för att hylla hjältekungen som ställde till eländet.
Tur att ingen av dem kommer hit i dag.
Jag har just blivit på ruggigt dåligt humör.
Likfärden olik verkligheten
I motsats till Armfeldts karoliner blev kungens lik inte kvar på fjället. Gustaf Cederströms målning ”Karl XII:s likfärd” från 1884 visar hur det verkligen inte gick till. Kungen ligger död och blek på sin bår. Liktåget leds av en rakryggad karolin (Cederström själv) med dragen sabel, fanorna fladdrar i vinden och en sörjande odalman med en osannolikt stor tjäder på ryggen står och sörjer. Berget på tavlan återfinns för övrigt i Lurbo utanför Uppsala. Tavlan finns i två versioner, en på Nationalmuseum i Stockholm och en på Göteborgs konstmuseum.
Knäpptes - av en knapp
Enligt en teori sköts Karl XII med en knapp som mördaren kommit över. Vidskepliga kungamördare in spe trodde nämligen att kungen bara kunde mördas med hjälp av något som han själv ägde. Teorin har aldrig bevisats, men den förmodade knappen finns att beskåda på Varbergs fästning. Kopian på knappen är en populär souvenir bland besökande republikaner.