Emmas läsare var barn – med grått hår

Författaren Emma Adbåge gör debut i Sommar i P1

Christina Nordh

helskärm

Hon samlar på gamla ögonblick. På lappar eller i mobilen.
Där kan de vila länge.
Men när hon sedan skriver ska det gå fort, ”helst i en utandning”.

Emma Adbåge får det att låta så enkelt, hon går bara ut genom dörren hemma och låter inspirationen klistra sig fast på henne. Som på ett flugpapper. Sedan går hon hem och skapar sina bilderböcker.

Hon säger själv att hon saknar fantasi och att det här är hennes metod, att tjuvlyssna och iaktta människor och händelser. Hon sparar på händelser, ofta med barn inblandade. Som pappan som säger att alla är lediga i morgon och får svaret: ”Ledi-Gaga”. Eller killen som tappade skrivlusten när vikarien stoppade hans dikt om att slåss.

Själv var hon dålig på att vara barn, säger hon. Var helst hemma och läste och tecknade, om hon inte var i stallet. I skolan sågs hon som blyg och kämpade med att räcka upp en hand ”som vägde 400 kg”.
Emma Adbåge klagar på att vuxna sällan begriper sig på bilder, att de vuxit ifrån dem. Därför är det barnen hon skriver för.

Men med Augustprisade ”Gropen” var det de vuxna som hörde av sig. Eller barn med grått hår, som Emma säger. Alla ville vara i barnlaget, de som ville leka i gropen, inte förbjuda den.

Och visst är det så att vi vuxna kan ha alltför lätt att förbjuda mycket för barn. För att vi kan.

Fler skulle må bra av att närma sig barndomens sorglöshet och våga lite mer. Jag också. Vågar du?